Burn after reading

"När CIA-agenten Osbourne Cox får sparken bestämmer han sig för att skriva sina memoarer. Samtidigt har hans fru en affär med Harry Pfarrer, en man som jobbar på finansdepartementet, är olyckligt gift, och har ett hemligt projekt i källaren. Av en olyckshändelse hamnar Osbournes memoarer i händerna på gymtränaren Chad, som tillsammans med sin kompanjon Linda, planerar att sälja informationen till ryssarna för att kunna betala Lindas planerade skönhetsoperationer."

Trots att jag älskar de flesta av Coen-brödernas filmer var jag ändå skeptisk till denna. Då jag sen tidigare vet att Coen brödernas komedier antingen kan vara sjuhelvetes roliga eller bara jätte tramsiga, liksom "Ladykillers" och "Intolerable Cruelty". "Burn after reading" är tack och lov bätte än så. Det är dock ingen "The Big lebowski", "O Brother, Where art Thour?" eller "The man who wasen't there". Men helt klart en sevärdig komedi med en massa sköna stunder. Framförallt scenerna med Brad Pitt som korkad gymtränare, och scenerna då Clooney är som mest paranoid - upplevde jag som väldigt roliga.

The Reader (2008)

Om en ung kille som faller för en äldre kvinna i efterkrigets Tyskland och inleder en sexuell relation med henne. Givetvis leder detta till problem, men inte i första hand beroende på ålderskillnaden, utan för att kvinnan vilar på en mörk hemlighet.

Kate Winslet fick oscar för sin roll. Förstår inte varför egentligen? Är det enbart pga att hon vågar klä av sig framför kameran? Tycker att Kate Winslet är en bra skådespelare, men känner inte alls att hon får ut sin fulla rätt men den här. Hennes karaktär är ju så platt! Trots hennes "mörka" hemlighet.

Filmen anspelar dessutom på våra känslor på ett mycket billigt vis. Med anmärkningsvärda repliker som mest påminner om oneliners. Varför hålls det inte en endaste ordentlig dialog i hela filmen!? Är det bara jag som tycker att det vore trevligt med dialoger som påminner åtminstone bara lite om riktiga dialoger?

En Alldeles för uppstyltad å fjåntig film. Första halvtimmen är det enda sevärda med de erotiska inslagen. Resten av filmen bjuder enbart på uttjatade gamla klychor. Lite nyskapaanda hade ju inte skadat.

Into The Wild (2007)

Verklighetsbaserat äventyrsfilm om en ung kille som lämnar allt, pengar & föräldrar, för ett avskilt och kringströvande liv. Det här är en väldigt vacker och poetiskt berättelse. Om att finna sig själv och meningen med allt. Under resans gång träffar killen på olika mer eller mindre intressanta karaktärer. Såsom ett övervintrat hippie-par, en ung vokalist och en äldre ärrad herre, mfl. Gemensamt för dessa är att alla fattar tycke om killen, han lämnar djupa spår i deras hjärtan. Berättelsen är väldigt romantisk. Man blir själv väldigt sugen på att göra en liknande grej - Att ha hela världen som sin lekplats. Dock hade jag nog aldrig gått så långt som att göra mig av med alla mina pengar, men allt annat (förutom Alaska biten) hade jag gärna prövat på. En skön film som jag starkt rekommenderar!

Jules och Jim (1962)

Jag förälskade mig i François Truffaut's "De 400 slagen" och blev därför sugen på att se något mer av honom. Valet blev "Jules och Jim" då jag har fått för mig att det är en annan film av Truffaut som är minst lika omtalad som de 400 slagen.

Filmen handlar i korthet om två vänner som bägge förälskar sig i samma tjej - en levnadsglad fransyska vid namn Catherine. Efter att första världskriget bryter ut tvingas de båda vännerna strida mot varandra då den ena är tysk och den andra fransman. Efter kriget träffas de igen. Men inget blir som förut då har den ena gift sig och skaffat barn med Catherine. Vänskapen sätts på prov då Catherine börjar med att förföra den andre mannen.

De 400 slagen lyckades med konststycket att vara rolig och allvarlig på samma gång. En kombination som dessvärre saknas i Jules och Jim. Filmen är inte ett dugg rolig. Och ämnet känns inte heller vidare tilltalande. Triangeldramor kan väl vara skoj. Men inte när det har gjorts på ett så pass avskalat- och opersonligt plan som med Jules och Jim. Man får helt enkel ingen känsel för karaktärerna. Vem bryr sig liksom vem som får Catherine, eller vad som händer med Jules och Jims vänskap när alla är så platta och tråkiga.
Nä ingen skoj film

Lust, Caution (2007)

Skicklig spionthriller av Ang Lee, som i början kanske följer en lite väl uppenbar hollywoodmall men som även vågar pröva på egna spår. De omtalade sexscenerna är väldigt vågade och har en stor betydelse för filmens psykologiska bit - som faktiskt tillhör de bättre som jag sett på länge. Även om det ibland läggs in bakgrundsmusik som talar om hur vi ska känna, finns det ändå plats för skådespelarnas skicklighet att pressa på våra känsloknappar. Den kvinnliga huvudrollen spelas av en tjej vid namn Wei Tang, som så vitt jag kan se på imdb är ny i filmbranchen. Den manliga huvudrollen spelas av ständigt skickliga Tony Leung Chiu Wai, en favorit från filmer såsom Infernal affairs och 2046. Det här är en film som jag kan rekommendera, även om jag själv upplevde första timmen som lite seg. De sista tjugo minuterna lämnar ett mycket starkt intryck!

Comeback!

Tänkte försöka att sparka igång den här bloggen igen, dvs ytterligare en comeback! Bara Michael Jackson och Britney Spears toppar comeback listan förre mig. Den här gången kommer jag enbart att skriva om film, liksom så som bloggen var i dess begynnelse (förutom en kort jävla Lordi artikel som jag krystade ihop på några sekunder, bara för att skriva om något).

jag har insett att den bästa metoden att hålla bloggintresset uppe för ens egen del är att skriva korta inlägg. Längre inlägg tar så jävla mkt av ens tid. Vilket ibland kan vara trevligt, att lägga nån timme på ett inlägg som man sedan kan känna sig riktigt nöjd med. men inte så jävla kul när man sitter med en massa uppsatser och annat måste göra.

Jag driver även en läsblogg nuförtiden http://maddinlas.blogspot.com/
Bloggen är en del av en svenska uppgift där det är tänkt att jag ska skriva ned lite av de tankar som uppstår i takt med mitt bokläsande. Alltså en film blogg och en bokblogg.

Den här bloggen är inaktiv sen en tid tillbaka.
Pröva istället Maddins läsblogg

UKD

Joddå jag var på ungkulturdagarna i Hallunda i helgen. Var faktiskt jäkligt gött. Ssom en minifestival fast inomhus och utan alkohol. Festival utan alkohol tänker du! Nåjja det behövdes ingen där, var sån pass bra stämning att alkohol hade vart överflödigt.

Missade chansen att vinna två biljetter till drömfabriken, vilket gjorde mig smått förbannad. Frågan man skulle svara på var vilken av följande personen som inte hade besökt drömfabriken. 1. Filmkrönikan-Orvar 2. Kungen 3. Mikael Persbrandt. Personen innan mig svarade Persbrandt, vilket innebar att ajg hade 50% chans att svara rätt. Då jag tyckte att Kungen verkade för uppenbart svarade jag Orvar... SÅ jävla korkat känner jag nu. GIck å grämde över det resten av kvällen,, ja fortfarande faktiskt. Sån dumhet är inte lätt att släppa.

Såg Hets (1944) igår på tv. Bra film, inte så bra som jag hoppats på. Men ett skönt porträtt av en sadistisk lärare och hur skolan såg ut på mormors tid. Sevärd med andra ord.

Av någon jävla anledning såg jag programmet "Tv-Stjärnan" igår, jag skyller på att jag var för trött för att byta kanal. Som väntat var programmet Svt:s svar på Idol. Ett exakt likadant koncept, fast med en tråkigare jury bestående av Hans Rosenfelt, Anne Lundberg och Janne Josefsson.
Deltagarna var väl förövrigt ganska roliga en del av dem. Men ingen var så extremt utflippad som dem man kan se på Idol (som jag absolut inte försöker att lyfta till skyarna även om det kanske verkar så). Av de deltagare som gick vidare till auditionen, var de som lyckades bäst i "Ring-a-ling"-klass eller som gjorda för Bolibompa (Inget fel på sistnämnda). Men mest tragiskt var det att de lät två förortsbor går vidare just för att de hade det djupa budskapet att "de vill förra ut SVT till hela förorten". En kille hade tillåmed gjort en undersökning där han frågade sina vänner om de visste vad SVT stod för. Fruktansvärt avancerat. Jag gjorde säkert nåt liknande när jag var tio år.

Nä Svts nya satsning var bara fjantig. Publicservice ska inte hålla på med sånt här bjäfs

Heath Ledger död

Det är alltid lika tragisk när en ung talang går bort. Framförallt när de är mitt uppe i "karriären". Senast jag reagerade så här var när man kunde läsa om Johannas Sällströms självmord. Och nu Heath Ledger, som kanske även han valde att ta sitt liv.

vemodig blir man minst sagt :(