onsdag, juni 7

Filmrecension| Walk the line

Walk the line (2005)

Regi:
James Mangold Manus: Gill Dennis & James Mangold baserad på biografi av Johnyy Cash
Medverkande: Joaquin Phoenix Reese Witherspoon



Joaquin Phoenix gestaltar legenden Johnny Cash, som gick från att vara en fattig bomullsplockare till att bli en rockstjärna på väldigt kort tid. Han blev känd för sin djupa, distinkta röst, det speciella boom-chicka-boom-soundet, sin mörka klädstil och framtoning. Den här filmen handlar i stora drag om Cashs uppgång och nedgång, samt hans livslånga kärlek till June Carter, spelad av Reese Witherspoon.

Joaquin och Witherspoon ägnade sex månader åt att likna orginalen och låta som de. Båda är vidrigt lika orginalen. Joaquin rör sig precis såsom Cash gjorde på scenen och hans röst är väldigt lik. Witherspoon som jag av någon konstigt anledning alltid har avskytt (säkert pga Legally Blond *usch*) är minst lika bra som Joaquin på att imitera. Båda är de värda en Oscar.

Det som är lite tråkigt med Walk the Line är att det känns som att man har sett den förr. Det är det vanliga upp och nedgångsfallet i karriären, för att sedan gå upp igen. De som jämför den med fjolårets Ray med Jamie Foxx har därför all rätt att jämföra de båda filmerna.
Det är framförallt musiken som gör att den här filmen är bättre än Ray, enligt mig.

Jag gillar inte avsnittten då Cash är med sin far. Det blir en massa tramsiga metafor och moralkaka snack som exempelvis "You are nothing! You got a big empty house, children you don't see, big ol' expensive tractor stuck in the mud, You got nothing!"

I filmen kan det framgå att Cash fick det bra efter det att sluttexten ploppar upp. Men hans liv var en ständigt upp och nedgående bergochdalbana.




6/10 - helt okey

Waylon Payne ska också ha lite cred för sin enastående Jerry Lee Lewis gestaltning.

Inga kommentarer: