Hultsfredsfestivalen 2006

I söndags kom jag hem från Hultsfredsfestivalen, genomförkyld och värk över hela kroppen. Hela gårdagen ägnade jag åt att sova och vila upp mig så mycket som möjligt. Nu när jag äntligen har fått tillbaka krafterna tänkte jag skriva ett kort sammandrag av Hultsfredsfestivalen 2006.

På tisdag eftermiddag anländer jag till området tillsammans med min flickvän och Stefan. Vi slänger upp våra tält och ägnar resten av kvällen till att bekanta oss med området och leta upp alla de andra Ronneby-borna

Onsdagen gick åt till att utforska staden Hultsfred, vilket gick väldigt snabbt :P Sedan dök även Fredde, Jimme och Maria upp, då var det bara till att hjälpa de också att etablera sig.

Torsdagen öppnades grindarna in på festivalområdet. Första bandet som Johanna och jag såg var Editors på skitscenen Atlantis. Det var inte så mycket folk där, så det var inga problem med att få plats under tältet. Editors var helt okey, jag har aldrig lyssnat på de förut, med de rockade på bra.

Efter Editors var det punkgruppen Gogol Bordello på samma skitscen som gällde. De levde verkligen upp till mina förväntningar, de var precis så galna som jag har föreställt mig att de är. Klart den näst bästa konserten på Hultsfred som jag såg, även om de råkade vara på en av de mindre scenerna och inte hade en massa spektakulära specialeffekter.

Vi stannade kvar vid Atlantisscenen, eftersom inget annat bra spelades någonstans, och såg på norska pop-rock bandet Kaizers Orchestra. Inte mycket att säga om de, mer än att de var svängiga och hade en skön attityd.
Efter det prövade Johanna och jag oss på ett riskkort. Vi valde att se Quit your dayjob (på näst minsta scenen) istället för att se på Soulfly. Med facit i hand borde man ha valt att se på Soulfly istället. Visst är Quit your dayjob väldigt speciella (beskiver sig själva som vuxendamp), men det är svårt att avgöra om det vi såg på verkligen var bra, eller om det bara var fånigt :P

Kl 21.00 var det förstås dags för fotbollsmatchen mellan Sverige och Paraguay. Där snackar vi om riktigt underhållning, det var en mäktig känsla att se på fotboll med så många människor samtidigt (har aldrig vart på en stadium :( ), och Sverige vann förstås.

Within Temptation var nästa band. Jag och Johanna satt långt bak i gräset och käkade på en varsin fallafel. Första gången jag såg Within Temptation, var på SRF 2005, då blev jag inte vidare imponerad av dem. Men på Hultsfred var de betydligt bättre. Kanske för att sommarmörkret förhöjde stämningen och att de hade en betydligt större scen och bättre ljud den här gången. De var med andra ord mer än godkända.

The Cardigans satt jag och halvsov till. Tyvärr Nina, men du är alldeles för tråkig. Låtvalen var väl okey och fint lät det, men Nina vara så attans tråkig >_<.

The Sounds blev sista bandet för dagen, kan inte säga att jag tyckte att det var en särkilt bra show, men flickvännen gillade det i alla fall.

Fredagen träffade jag på Nofx och Shako från omfilm. Två sköna snubbar som dessutom bjöd mig och Johanna på soppa ^^. Inte allt för dumt eftersom att vi mest bara hade ätit en massa torra kex och morötter.
Vi drog oss mot Atlantisscenen för att se på Snook vid 3-tiden. Men det var helt värdelöst, alldeles för mycket folk och helt omöjligt att ens se scenen. Ljudet vid Atlantisscenen suger ju dessutom, det enda man kunde höra från vår plats var basen. En känga utdelas till Hultsfredsplanerarna.

Vi (Jag, Johanna, Nofx & Shako) drog vidare till Hawaii scenen för att se på Lou Reed. I den gasande solen var det riktigt skönt att lyssna på en sådan avslappnad och tillbaka lutad person som Lou Reed. Showen var kanske lite väl seg, men det var skönt att vila upp sig från gårdagen. Dessutom hade jag dragit på mig en sådan jävla kramp i högra foten, som stundtals gjorde det svårt för mig att gå. Vi skildes från Nofx och Shako och drog vidare till pampas scenen för att se på Gnarls Barkley. Det var ca 10-12 snubbar med vita rockar som uppträdde. Fullsmockat med folk i publiken var det också, men efter att de hade kört låten ”Crazy” såg det ut som att många drog iväg. En av de bättre showerna på Hultsfred var det här i alla fall.
Näst ut var The strokes på Hawaii scenen som även de rockade loss. HIM blev sista bandet för mig och min flickvän att se. Jag upplevde den showen som väldigt dålig. Har egentligen aldrig varit så förtjust i HIM.
Babyshambles orkade vi inte se, kanske lika bra det då de blev jävligt försenade.

Lördagen inleddes med Dia Psalma 13.00. Tyvärr var det på Atlantis scenen och pga det blev showen inget vidare. Riktigt orättvist mot gruppen då de är väldigt bra. Ännu en känga utdelas till Hultsfredplanerarna. Deppiga efter uppträdandet drog vi och badade. Eller rättare sagt de andra (Fredde, Jimme, Maria) badade då min krampade fot inte tillät det.
16.15 var vi på plats vid Hawaii scenen för att se på Timbuktu. Skön show, även om jag somnade :p.

Stone Sour missade jag medvetet då jag visste att det inte skulle vara någon idé att se dem då de spelade på Atlantisscenen. Istället laddade vi upp oss inför kvällen.
21.30 var det dags för Kent på Hawaii scenen. Och jag måste säga att jag blev lite imponerad på deras framträdande. Jag är inte ett dugg förtjust i deras låtar, men de var bra live och jag hade i alla fall inte tråkigt. Dessutom bjöd de på 4 eller 5 extra nummer, vilket förstås inte alls är dåligt. Detta medföljde dock att man missade mycket av Backyard babies uppträdande, men de har jag sett förut så jag bryr mig inte.

00.00 började det som jag sett fram emot mest under hela festivalen, nämligen gudarna In Flames. Hela tiden hade jag i bakhuvet hur jävla bra de var på SRF 2004. Faktiskt den bästa show jag hade sett fram till nu, då de lyckades att överträffa sig själva. Med en större scen, mera pyro, längre speltid, blev det en satans headbangings fest. Helt omöjligt att stå still till låtar som Pinball map, Cloud Connected och alla de andra underbara klassikerna. Några nya låtar lyckades de också klämma in. Mitt enda klagomål är att de inte spelade Food for the gods. Men allt kan man ju inte få :/

Kvällens och festivalens sista band Lordi, kändes tämligen mesiga jämfört med In Flames. Det var kanske en miss att placera dem direkt efter In Flames. Men det var kul att se de här omtalade ”schlagerstjärnorna” live. Tyvärr var schlagervinnarlåtens uppträdande inte lika mäktigt som det var i Eurovision. De hade väl blivit tvungna till att begränsa pyroeffekterna, precis som In Flames hade blivit tvungna till, pga det torra gräset.

Jag och Johanna drog därefter hem för att sova i våras egna sängar.

Sammanfattningsvis var Hultsfredsfestivalen en lyckad festival. Satans varmt och soligt vilket både ha vart jävligt skönt och jobbigt. Kläderna sina var grå efter allt damm när man kom hem, och ens plånbok är förstås tom nu :(

Topp 5:

1. In Flames 5/5
2. Gogol Bordello 3,5/5
3. Editors 3/5
4. The strokes 3/5
5. Gnarls Barkley 3/5

Intresse nytt| Korn ställer in hultsfred

SATAN OCKSÅ! Hur ska det gå med Hultsfred nu? Korn, bandet som jag såg fram emot att se allra mest har ställt in! Anledningen är att Jonathan Davis har dragit på sig någon jävla blodsjukdom som har bildats genom en allergisk reaktion på hans medicin. Givetvis är det trist för honom, men det är satans trist för oss också som hade sett ifram emot det här.
Krya på dig Davis.

Ska man se det från det ljusa hållet kan jag iallafall se hela matchen mot Paraguay nu, utan något avbrott för att se på Korn.

Läs mer om Korn och sångarens sjukdom på aftonbladet

Filmrecension| The Descent

The Descent / Instängd (2005)

Regi: Neil Marshall Manus: Neil Marshall
Medverkande: Shauna Macdonald, Natalie Jackson Mendoza, Alex Reid, Saskia Mulder, Nora-Jane Noone


Sex äventyrliga kvinnor, varav en av de just har förlorat sin man och dotter, träffas för ett nytt äventyr. Den här gången ska de utforska en grotta, som i början inte alls tycks vara några som helst problem. Väl nere i grottan finner de snart att de inte är ensamma och att utgången är blockerad…

The Descent inledds lite tveksamt, men så fort vi hamnar nere i grottan börjar spänningsmomenten att staplas på varandra. Efter första olyckan och paniken börjar sprida sig i sällskapet sitter man verkligen som på nålar. Känslan att vara instängd långt under jord och att inte veta om det finns någon annan utgång, skulle kunna få vem som helst att bryta ihop. Spänningen är enorm och när det sedan visar sig att det finns en eller flera varelser i grottan blir det bara ännu mer spännande, till en början. Varelserna var som jag tidigt befarade just de som skulle sabba filmen. De känns skrämmande och mystiska i början, men blir sedan bara tråkiga hoppande icke-skrämmande animationer. När sedan tjejerna i slutet beter sig som om de vore superkvinnor blir det bara löjligt. Från att vara en suverän klaustrofobisk skräckrulle till att bli en fånig Buffy the vampire slayer – wannabe.

(Innehåller spoilers!)
Varelserna är för den delen också väldigt tveksamma. De har klor, men glömmer bort att använda dem då de är i närstrid med hjältinnorna. De har tänder som är lika raka och fina som hos oss, vilket är konstigt om man är en köttätare? Det här är egentligen bara små detaljer, och inget som skulle påverka filmens slutgiltiga betyg avsevärt.
(end of spoiler)

Det som får mig att ge The Descent ett så lågt betyg, fastän att den faktiskt är ganska så skrämmande, är just hur det hela spårar ur i slutet. Väldigt tråkigt, då det faktiskt hade kunnat vara en riktigt bra film :(

5/10 - sisodär

Filmrecension| Dinner Rush

Dinner Rush (2001)

Regi: Bob Giraldi Manus: Rick Shaughnessy & Brian S. Kalata
Medverkande: Edoardo Ballerini, Danny Aiello, Kirk Acevedo

Den här filmen utspelar sig under en kväll på en italiensk restaurang i New York, en kväll som är extra hektisk. Restaurang ägaren Louis (Danny Aiello), har just fått reda på att hans vän har blivit mördad av två gangsters. Samma gangsters dyker sedan upp på restaurangen för att kräva pengar av en köksanställd, Duncan (Kirk Acevedo), som har stora spelskulder hos de båda gangsterna. Duncan har nästan en far och son relation med Louis, och ber därför denna om hjälp. Restaurangen som Louis äger drivs av hans son Udo (Edoardo Ballerini), en ung man med stora framtidsförhoppningar och som har infört det senaste inom mattrenden i restaurangen, något som hans far Louis inte är så glad över, då han anser att de endast ska servera gammal hederlig italiensk mat, dvs. Pasta och köttbullar.
Fler personer som vi kommer att få träffa på i restaurangen, är en konstkritiker med en mycket negativ attityd, två matkritiker, varav en av de har Udo haft ett sexuellt förhållande med, och Udo’s flickvän Nicole som strular med Duncan. Låter det rörigt?

Något som jag gillar bäst med den här filmen är hur man lyckas att fånga den stressiga atmosfären som råder i restauranger. Kunder som aldrig blir nöjda, en chef som skäller på en för det minsta lilla och annat oplanerat djävulskap. Alla de olika personligheterna är mer eller mindre intressanta. Mest tyngd läggs det på Louis och Udo. Udo som springer mellan kök och gäster för att försöka hålla så god ordning som möjligt, och Louis som får jobbiga gangsters efter sig.

Dinner rush är en trevlig film med ett litet oväntat slut. Annars känns det som den typ av film som man glömmer bort ganska så snabbt.
En sak som är säker med den här filmen, är att man blir jävligt sugen på mat :P

6/10 - helt okey =)

Filmrecension| The Hills Have Eyes

The Hills Have Eyes (2006)

Regi: Alexandre Aja Manus: Alexandre Aja baserat på manus av Wes Craven
Medverkande: Aaron Stanford Kathleen Quinlan Vinessa Shaw m.fl.



Familjen Carter är på väg till Kalifornien i sin husbil, men får punktering mitt ute i öknen och tvingas att stanna. Familjen som inte anar de faror som hotar, sprider sig för att finna hjälp, samtidigt som ett gäng mutanter med en uppenbar fallenhet för kannibalism omringar familjen.

Det här är en ganska töntig men samtidigt rätt så underhållande film. Splatter och goreeffekter finns det gott om, men däremot hjärna finns det inte alls mycket av. Precis som i så många andra skräckfilmer beter sig våra hjältar sig som idioter då det krisar. Istället för att försöka fly sätter man sig i ett hörn och skriker, man lämnar gruppen alldeles ensam för att undersöka ett mystiskt ljud eller så håller man inne med information för att ”skydda” de andra. Men The Hills Have Eyes är inte helt botten. Den blir faktiskt väldigt spännande mot slutet och när en av familjemedlemmarna äntligen lyckas att ta ut sin hämnd på en av mutanterna sitter man i sin fåtölj och jublar.

Alexandre Aja, som gjort bland annat Switchblade Romance, är bra på att bygga upp kuslig stämning, men det är tyvärr inget man märker av i den här filmen, då skräcken mest bestod av billiga chockeffekter.

Helt enkelt en film som lämpar sig för fredagsunderhållning, men inte mer än så.

4/10 - inte så bra

Filmrecension| Chinjeolhan geumjassi

Chinjeolhan geumjassi/Lady Vengeance (2005)

Regi: Chan-wook Park Manus: Seo-Gyeong Jeong & Chan-wook Park

Geum-ja Lee blev vid 19års ålder falskt anklagad för kidnappning och mord på en liten pojke. Nu, tretton år senare, tänker hon ta sin hämnd mot den riktige mördaren med hjälp av andra intagna som hon delade cell med.

Jag kan börja med att säga att Lady Vengeance inte levde upp till de förväntningar som jag hade på den efter Chan-Wook Parks underbara Oldboy. Men det betyder förstås inte att Lady Vengeance på någotvis är dålig, men den är inte heller så suverän som Oldboy. Det som saknas är de adrenalinframkallande scenerna som finns i Oldboy. Det finns ingen scen i Lady Vengeance som motsvarar scenerna i Oldboy, t.ex. då Dae-su drar ur tänderna på den man som har hållit honom instängd, en tand för varje år. Inte heller finns det någon scen som motsvarar den enormt grymma korridorsfajten i Oldboy där Dae-su slår skiten ur ett dussintal skurkar med en hammare. Och inte heller finns det någon grym sluttwist som i Oldboy.
Lady Vengeance är mer lik första filmen i hämndtrilogin: Hämnarens resa, med sitt stillsamma tempo och flera personer involverade i storyn.
Eftersom att ingen av filmerna i trilogin är vidare lika varandra så bör man ge Lady Vengeance en chans även om man inte tyckte om de andra två.

Yeong-ae Lee som spelar Geum-ja är riktigt grym. Min-sik Choi som spelade hjälten i Oldboy spelar här skurken som Geum-ja tänker ta ut sin hämd på. Båda är de suveräna!

Personligen hade jag hoppats på betydligt mer från den sista filmen i trilogin.

6/10 - helt okey

Intresse nytt!

Nu när det är så varmt och skönt ute och fotbolls VM är här, hinns det inte med så mycket filmtittande. Jag har faktiskt bara hunnit se två filmer på hela helgen! Jag vet, det är nästan oförlåtligt, men under de förhållandena som råder hoppas jag att folk kan ha lite överseende med det.
Den här helgen har annars varit helt perfekt, förutom en sak. Att vi spelade 0-0 mot Trinidad och Tobago, det kanske sämsta laget i VM! Riktigt besviken och frustrerad var man efter den matchen. Sverige har spelat dåligt på träningsmatcherna, men jag trodde faktiskt att vi skulle få se ett par stycken mål i alla fall. Den enda som skötte sig bra i matchen i det svenska landslaget var målvakten.
Nu har jag verkligen inga förväntningar inför kommande match mot Paraguay. Ärligt talat så tror jag att det kommer att gå åt helvete :(

Filmnyhet| Dessa jävla remakes

I helgen tittade jag på Battle Royale med min flickvän. Efter filmen sa jag tilll henne att det är konstigt att det inte har kommit en amerikansk remake på filmen ännu, eftersom att amerikanarna gör remake på alla andra framgångsrika asiatiska filmer.

Satt just och spanade efter senaste nytt i filmvärlden. Det var då jag såg det otroligt skrämmande och samtidigt lite skrattretande nyheten. Nu har alltså New Line Cinema köpt rättigheterna till att göra en remake på den japanska våldsorgien.

Bara för ett kort tag sedan läste jag dessutom att De sju samurajerna kommer att göras om. Och den här gången är det faktiskt japanarna själva som hakat på den amerikanska trenden.

Remakes är konststöld!

Intresse nytt!

Irritationsbloggen är nu uppe, där jag kommer att skriva om lite olika saker som gör mig förbannad. Det kan bli lite förvirrande med politiska tankar tillsammans med filmrecensioner, därför skapade jag ytterligare en blogg.

Den här bloggen kommer att fortsätta vara the number one. Och jag kommer antagligen skriva ett litet "intresse nytt" inlägg varje gång jag postar något nytt i irritationsbloggen.
Enjoy!

Klicka här

Filmrecension| Walk the line

Walk the line (2005)

Regi: James Mangold Manus: Gill Dennis & James Mangold baserad på biografi av Johnyy Cash
Medverkande: Joaquin Phoenix Reese Witherspoon



Joaquin Phoenix gestaltar legenden Johnny Cash, som gick från att vara en fattig bomullsplockare till att bli en rockstjärna på väldigt kort tid. Han blev känd för sin djupa, distinkta röst, det speciella boom-chicka-boom-soundet, sin mörka klädstil och framtoning. Den här filmen handlar i stora drag om Cashs uppgång och nedgång, samt hans livslånga kärlek till June Carter, spelad av Reese Witherspoon.

Joaquin och Witherspoon ägnade sex månader åt att likna orginalen och låta som de. Båda är vidrigt lika orginalen. Joaquin rör sig precis såsom Cash gjorde på scenen och hans röst är väldigt lik. Witherspoon som jag av någon konstigt anledning alltid har avskytt (säkert pga Legally Blond *usch*) är minst lika bra som Joaquin på att imitera. Båda är de värda en Oscar.

Det som är lite tråkigt med Walk the Line är att det känns som att man har sett den förr. Det är det vanliga upp och nedgångsfallet i karriären, för att sedan gå upp igen. De som jämför den med fjolårets Ray med Jamie Foxx har därför all rätt att jämföra de båda filmerna.
Det är framförallt musiken som gör att den här filmen är bättre än Ray, enligt mig.

Jag gillar inte avsnittten då Cash är med sin far. Det blir en massa tramsiga metafor och moralkaka snack som exempelvis "You are nothing! You got a big empty house, children you don't see, big ol' expensive tractor stuck in the mud, You got nothing!"

I filmen kan det framgå att Cash fick det bra efter det att sluttexten ploppar upp. Men hans liv var en ständigt upp och nedgående bergochdalbana.




6/10 - helt okey

Waylon Payne ska också ha lite cred för sin enastående Jerry Lee Lewis gestaltning.