Filmrecension| Dogma

Dogma (1999)

regi: Kevin Smith
medverkande:Linda Fiorentino Ben Affleck Matt Damon Jason Mewes Kevin Smith Chris Rock Salma Hayek Jason Lee

En flummig komedi där en kvinna (Linda Fiorentino) utvald av gud måste stoppa två bannlysta änglar (Ben Affleck & Matt Damon) från att återvända till himmelen. Till sin hjälp har hon två profeter ”Jay and Silent Bob”, en död man(?)”Chris Rock” och senare även musan Serendipity (Salma Hayek). Misslyckas de med uppdraget kommer själva existensen att sluta existera!

Dogma inleds roligt med en flummig konversation mellan Affleck och Damon där de bland annat kommer fram till den lysande idén att skapa ett människoblodbad och sedan få syndernas förlåtelse genom att passera en port i en kyrka i New Jersey, för att sedan återvända till Gud. Det här är väl typ den enda roliga i hela filmen. Sen går det utför. Vi måste genomlida trista scenarier med filmens dryga hjältinna, trista Jay (Silent Bob är mys) och Chris Rocks jobbiga karaktär. En liten stämningshöjare är när våra hjältar stöter på bajsdemonen. Jag som gillar kiss och bajs humor hade förstås riktigt roligt åt den här scenen :) Men efter det blir det bara tråkigt igen, fram till de sista tio minuterna.

Jag antar att det är en stor fördel att vara ett Jay and Silent Bob-fan om man ska orka med Dogma. Det är förstås inte jag och därför gick inte heller Dogma hem hos mig.

4/10 - Inte särkilt bra
(0-5) hjärna: 2 hjärta: 0 underhållning: 2 stil: 1 (sex: 1 våld: 1)

Filmrecension| Death Trance

Death Trance (2005)

regi: Yûji Shimomura

En munk tvingas ut på ett långt och farofyllt uppdrag efter en dyrbar kista som inte får hamna i fel händer. Tjuven som stulit kistan tror att den kommer att uppfylla hans önskningar och det visar sig att det finns fler som också tror det, då de också gärna vill lägga vantarna på kistan. Vad kistan egentligen innehåller är ”The Goddess of Destruction”, fängslad av munkarna och som kommer att förgöra världen om hon släpps lös.

Death Trance är regisserad av den killen som gjorde fightscenerna i Versus, vilket man märker av ganska så tydligt. Striderna är supersnabba, stenhårda och ackompanjeras av skränig metal-musik. Resultatet blir som sagt stenhårt!

Man blir ofta lite förbryllad över vilken tid filmen utspelas i då det helt plötsligt kan dyka upp en skurk med en motorcykel eller raketgevär. Men det är såna överraskande moment som gör Death Trance så förbaskat underhållande! Smart story kan man slänga åt sidan, här är det Action som gäller!
Det är framförallt fyra huvudpersoner i filmen. Munken, två androgyna krigare och en mystisk kvinna som dyker upp lite då och då.
Death Trance känns som en ända lång prolog till nåt stort. Inte allra minst med tanke på hur den slutar, den slutar då filmen egentligen borde börja! Förhoppningsvis får vi se en uppföljare inom en snar framtid.

Gillar man filmer som inte tar sig själv fullt seriöst är det här kanske den perfekta filmen för en, men om man kräver att filmer måste ha en smart handling bör man nog undvika Death Trance. Hursomhelst är filmen jävligt sevärd!

6/10 - mer än godkänd
(0-5) hjärna: 2 hjärta: 1 underhållning: 3 stil: 4 (sex: 0 våld: 3)

Filmrecension| Inside Man

Inside Man (2006)

regi: Spike Lee
medverkande: Denzel Washington Clive Owen Jodie Foster Christopher Plummer Willem Dafoe


En bank i Manhattan utsätts för ett rån och gruppens ledare (Clive Owen ) tar ett femtiotal till gisslan, Keith Frazier (Denzel Washington) kopplas in som förhandlare. Bankägaren (Christopher Plummer) förvarar något i banken som han varken vill att rånarna eller polisen ska få tag på. Han kopplar därför in Madeline White (Jodie Foster) att ta hand om saken.

Inside man är en ganska så oförutsägbar thriller, men som ändå aldrig lyckas att bidra med någon vidare klimax. Det finns många karaktärer inblandade i historien, men många av de får aldrig någon chans att utvecklas. All vikt läggs på Denzel Washington och Clive Owens karaktärer .Jodie Foster,Plummer m.fl hamnar därför lite i skymundan.
Det jag gillar speciellt med Inside man är hur de visar upp hur onödigt våldsamma poliser kan vara, speciellt mot gisslan. Alla behandlas de likadant till det att de kan bevisas vara oskyldiga; Tryckas ned mot marken och tvingas på handklovar, det gav i alla fall mig några Flashbacks till Göteborgkravallen.
Det jag inte gillar med Inside man är alla de medvetna produktplaceringarna. Jag snackar då om mobiltelefoner, PSP, Ipod och Appledatorer. Hursomhelst är Inside Man en hyfsad thriller med några oväntade vändningar, dessutom är det ju lite imponerande att den filmades på bara 39 dagar.

6/10 - hyfsad
(0-5) hjärna: 3 hjärta: 1 underhållning: 2 stil: 2 (sex: 1 våld: 2)

Filmrecension| Hotet från underjorden

Tremors / Hotet från underjorden (1990)

Regi: Ron Underwood
medverkande: Kevin Bacon Fred Ward




Ett litet samhälle långt ute i Arizona blir plötsligt angripna av ett par jättemaskar från underjorden. De båda vännerna Valentine och Earl sticker efter hjälp, men vägen blockeras av ett stenras, de finner snart att maskarna är smartare än vad de först hade räknat med.

Det här är en ganska så lättsam skräckkomedi med en härlig feel-good stämning. Tyvärr känns filmen lite förutsägbar till å från och man får en känsla av att man har sett det förut. Skådespelet är knappast på världsklass, men är i alla fall på en godtagbar nivå.

5/10 - sådär

(0-5) hjärna: 1 hjärta: 2 underhållning: 3 stil: 2 (sex: 1 våld: 2)

Filmrecension| Casablanca

Casablanca (1942)

regi: Michael Curtiz
medverkande: Humphrey Bogart Ingrid Bergman

Utspelar sig under krigsåren i tillflyktsorten Casablanca där Rick Blaine äger en nattklubb. Rick är inte den typen som ”sticker ut sitt huvud för någon” och inte heller bryr han sig om vem som vinner kriget. Så har han varit ända sedan han fick sitt hjärta krossat innan flykten till Casablanca. Helt plötsligt dyker denna hjärtekrossande kvinnan upp på Ricks nattklubb, i följd med en tjeckoslovakisk underrörelseledare. De söker hjälp att få visum till Amerika, frågan är om Rick tänker ge dem den hjälpen.

Att bygga en film på olycklig kärlek är ett vanligt förekommande ämne i filmvärlden. Men Casablanca är helt klart den filmen som behandlar det ämnet bäst. Med sitt manus och variation på karaktärer är det här en film som går direkt in i ens hjärta. Man identifierar sig snabbt med filmens båda huvudkaraktärer Rick och Ilsa (spelade av Humphrey Bogart och Ingrid Bergman).
Casablanca är ena stunden rolig, andra stunden deppig för att sedan bli rolig igen. Det är ett ständigt upp och nedgående tåg. Det som övervägde mig att ge Casablanca det högsta betyget är det underbara slutet. Kalla mig gärna för en sentimentalisist om du måste ;)

10/10 - Världsklass!

sex: 0 våld: 1 humor: 3 spänning: X hjärna: 5 hjärta: 5

Intresse nytt| Omen kuriosa

Fann lite kul kuriosa på imdb som handlar om nyligen recenserade Omen.

"Having changed its title from "The Antichrist" to "The Birthmark," the film seemed to fall victim to a sinister curse. Star Gregory Peck and screenwriter David Seltzer took separate planes to the UK...yet BOTH planes were struck by lightning. While producer Harvey Bernhard was in Rome, lightning just missed him. Rottweilers hired for the film attacked their trainers. A hotel at which director Richard Donner was staying got bombed by the IRA; he was also struck by a car. After Peck canceled another flight, to Israel, the plane he would have chartered crashed...killing all on board. On day one of the shoot, several principal members of the crew survived a head-on car crash. The jinx appeared to persist well into post-production... when special effects artist John Richardson was injured and his girlfriend beheaded in an accident on the set of A Bridge Too Far (1977)."

Filmrecension| Omen

Omen (1976)

regi: Richard Donner
medverkande: Gregory Peck Lee Remick David Warner




När Katherine föder ett dödfött barn adopterar hennes man Robert ett annat barn av en mor som just dött, utan att berätta detta för sin fru. När barnet blir äldre börjar mystiska dödsfall att inträffa. Kan det vara så att Robert och Katherines son i självaste verkat är Satans son?

En klassiker som kanske inte lyckas att skrämma en lika mycket idag som för 30 år sedan, Men tillräckligt spännande för att vara en sevärd en. Det jag gillar med Omen är hur det tidigt byggs upp en kuslig stämning, som sedan sitter i sig hela vägen fram till eftertexterna. Skådespelet är också mycket bra. I rollen som Robert ser vi Gregory Peck och Lee Remick som hans olycksdrabbade fru. Man kan dra många referenser till både Polanskis Rosemarys baby och Exorcisten, som båda filmerna handlar om besatta barn. Men Omen är en film som skiljer sig och som står bäst på sina egna ben.

Strunta i remaken! Se på orginalet istället!

7/10 - bra film

sex: 0 våld: 3 humor: X spänning: 3 hjärna: 3 hjärta: X

Filmrecension| Bride Of The Monster

Bride Of The Monster (1955)

Regi: Edward D. Wood Jr.
Medverkande: Bela Lugosi Loretta King Tor Johnson




En nyfiken reporter vid namn Janet, undersöker några mystiska försvinnanden i ett träsk i närheten av ett gammalt hus, där det dessutom ryktas om att det finns ett enormt monster. Janet blir tillfångatagen av Dr. Eric Vornoff (Bela Lugosi), som tänker använda henne i sitt senaste experiment att framställa atomiska supermänniskor!

Med en sådan handling och skapad av kalkon regissören Ed Wood kan man bara förvänta sig att det här är en skitfilm. Skitfilm är det, men en underhållande sådan. Det är just filmmissarna som gör den måttligt underhållande att se på. På ett ställe kan man tex. se hur Tor Johnson stöter till en vägg så att den vibrerar, ett tydligt tecken på att det bara är kulisser. Men bäst är ändå jättebläckfisken, som Ed Wood och hans team stal(!) från ”Republic Studios”, som var konstruerad till John Wayne filmen ”Wake of the red witch (1948)”. Men man glömde att stjäla bläckfiskens motor, vilket man bland annat fåse i Tim Burtons höjdarfilm ”Ed Wood”. Scenerna då folk blir tillfångatagna av bläckfisken ser därför riktigt komiska ut då skådespelarna rycker och sliter i bläckfiskens tentakler för att försöka få det att se ut som att den rör sig.
Bela Lugosi är mest bara pinsam då han verkar ta sin roll på tok för seriöst.

3/10 - dålig

sex: 0 våld: 0,1 humor: 2 spänning: 0 hjärna: 0 hjärta: X

Filmrecension| The Straight Story

The Straight Story (1999)

regi:David Lynch
medverkande: Richard Farnsworth Sissy Spacek

Ett känslosamt drama av David Lynch, som är baserat på en riktig händelse. Alvin Straight har inte talat med sin bror på tio år, när han får reda på att hans bror har drabbats av en stroke, är det dags att försonas med sin bror innan det är för sent. Tyvärr är det inte så lätt för de båda att ta sig till varandra, då de båda bor i olika delstater och har ett avstånd på ca 500km mellan sig. Med en svikande syn kan Alvin inte köra bil, men inget hindrar honom från att köra med en gräsklippare! Så tar hans resa fart längst Staternas långa och ödsliga vägar.
Under sin resas gång träffar han på olika personer, bland annat en flicka som rymt hemifrån, en gammal krigsveteran, några cyklister m.fl. Det blir inte bara en resa mellan punkt A och B, det blir också en resa i Alvins inre.

The Straight Story är lite långsam, men väldigt vacker och känslofylld. Ibland är det på gränsen till att bli lite väl sentimentalt, men Lynch lyckas bra med att växla mellan det känslosamma och humoristiska. Den här filmen känns inte särkilt ”Lynchig”, (hur man nu ska placera hans filmer), utan det är mera åt Disney hållet. Men ta det inte på fel sätt nu, det här är faktiskt en bra film, inte en av de vanliga tårdrypande Disneyfilmerna.
Det som håller kvar en till slutet är nog det att man vill veta om Alvins bror fortfarande lever, eller om han kommer för sent.

73-åriga Alvin spelas av en 79-årig Richard Farnsworth, detta blev också stjärnans sista film, då han tog sitt liv bara nåt år efter att filmen släpptes, Richard hade fått diagnosen ”Obotlig cancer”.
Jag undrar om inte Richard fann en hel del likheter mellan honom själv och karaktären Alvin (som gick bort 1996). Både hade de ett livslångt förhållande med en och samma hustru som dog när de var runt 60år (Alvins fru 1983, Richards 1985). Richard fick en Oscars nominering för sin roll. Tyvärr roffade Kevin Spacey till sig den för sin roll i American Beauty.

6/10 - helt okey

sex: 0 våld: 0 humor: 2 spänning: 1 hjärna: 2 hjärta: 5

Filmrecension| Glen or Glenda

Glen or Glenda (1953)

Regi:Edward D. Wood Jr.
Medverkande:Bela Lugosi Dolores Fuller Edward D. Wood Jr.





Ed Woods beryktade kalkonfilm om transvestiten Glen, som står mellan valet och kvalet om han ska avslöja sin feminina hemlighet för sin flickvän före eller efter deras giftermål.

Filmen inleds med att Bela Lugosi berättar om filmens handling och människans ”mörka” sida. Det är inte riktigt så bra som det säkert var tänkt. Faktum är att scenerna med Lugosi känns väldigt påklistrade, för att filmen skulle kunna ha med något känt namn. Ett annat överflödigt avsnitt är någonstans i mitten av filmen då en massa tjejer porrar sig. Det lades tydligen till efter att filmen var klar, för att krydda till det lite.
Men det mest tramsiga med Glen or Glenda är nog berättarrösten som får det att kännas som en dokumentär, typ ”Så här lever en transvestit”. – det som kännetecknar en transvestit är att denna gillar att klä sig i det motsatta könets kläder och bete sig som det motsatta. Detta betyder inte att personen behöver vara homosexuell. Nu ska ni få möta Glen, som är en transvestit, men inte homosexuell!.....Ungefär så håller det på i hela filmen.
Lite kul är det också (eller illa?) att det är några scener som återkommer om och om igen. För att fylla ut liksom.
Glen or Glenda går från att vara Godkänd till katastrofal! Det är inte ens den här typen av film som är dålig på det viset att det bli underhållande, den här är bara dötrist. Håll dig undan!

2/10 - katastrofal!

sex: 1,5 våld: 0 humor:0 spänning:0 hjärna:1 hjärta:0,5