Det här är läskigt. Nu har jag sett tre filmer på mycket kort tid där Cliff Curtis medverkar. Die Hard 4.0, Sunshine och nu senast Fracture. Filmvalen har sköts helt slumpmässigt. Vad ska detta betyda? Har det något med mitt undermedvetna att göra?

Apocalypto (2006)

Mel Gibson älskar blod. I mängder! Liksom Passion of the Christ är Apocalypto oerhört rå och motbjudande. Vi snackar om folk som penetreras av spjut, folk som blir halshuggna, folk som får ansiktet uppätet av jaguarer och ett par mer eller mindre sadistiska inslag. Allt sker förstås i slow-motion.

Jag har absolut inga problem med lite slask. Fan jag älskar ju det. Men det blir liksom lite tråkigt när man säger att man ska göra en film om Mayakulturen men istället våldtar hela dess kultur med en massa blodbad.

Det finns alltså inget större djup i filmen, dem som säger nåt annat måste ha överanalyserat filmen eller lyssnat för mycket på Mad Mel. Det är i grund och botten en överlevnadsfilm där vår hjälte listigt har ihjäl en och en av sina förföljare i den täta djungeln. Vi har sett det för och därför känner jag en viss menlöshetskänsla efter att ha sett filmen.

Man lyckas för stunden ändå fångas upp av de vackra miljöerna, den stämningsfulla musiken och det fina kameraarbetet. Men i sin helhet känns den som sagt väldigt menlös och alldeles för enkelt.

"En blick in i Mayakulturen My ass!"

Die Hard 4.0

Första Die Hard filmen är guld. De både uppföljarna tycker jag är väldigt medioker. Därför slapp jag att bli upprörd när jag upptäckte hur jävla kass den här filmen är. För det första har man gjort John McClane sidekick till nån jävla datornörd-wannabe – som är hela filmens centrum. Skurkarna vill mörda datornördet för hans datorskill, han är typ den enda som kan stoppa dem, John McClane hamnar därför åt sidan, syns bara i actionscenerna.

John McClane är dessutom gammal, VÄLDIGT gammal. Det är något som man påminns om var tionde minut ungefär. McClane lyssnar t.ex. På Creedence Clearwater Revival, sånt som bara gamla gubbar lyssnar på (yeah right), och han förstår inte vad en ”Fire Sale” är, eller ett ”kylningstorn” – Hallå! Det vet väl alla!?
Justin Longs karaktär (datornördet alltså) är en klassisk hacker. Han kan hackra sig in överallt, han blir andfådd snabbt, han är flygrädd och kåt i McClane dotter.

Antagligen ser man inte Die Hard i första hand för storyn, utan för all action. Med tanke på filmens höga budget är det inte konstigt att de är snygga, men varför så överdrivna? Vi snackar om scener där bilar studsar som gummibollar efter att ha kraschat med mötande bil, scener där McClane lyckas fälla en helikopter genom att skicka en bil mot den, scener där McClane kör i 90km/h mot en stackars Kung-Fu brud, som kastas ett par meter upp i luften för att sedan landa på McClane framruta och bara få några blåmärken.
Blod är helt borttaget för att undgå R-rating. Istället får McClane och c/o ett par ärr, sexiga sådana. Svordomarna är även det nedskalat. Jag tror bestämt att jag har skrivit McClane fler gånger än vad man får höra svordomar i filmen. Ordet Fuck, som i snitt nämns 50 gånger per Die Hard film (källa imdb) hör man inte en endaste gång. McClane får inte ens säga Yippi-kay-ay motherfucker! Det avbryts av ett pistolskott – LAMT!

Som jag skrev tidigare är jag inget Die Hard fan och bryr mig därför inte att filmen suger så hårt. Men tycker att det är underligt att ni som kalla er för Die-Hard fan inte ser den här som en skymf. SHAME ON YOU!

Två arbetsintervjuer idag, lite lagom häktiskt.
Vad förnånstans säger jag inte, men önska mig ändå lycka till =)

Skriver en recension på Nacho Libre och Number 23 när jag känner att jag har tid.

Är du sysslolös kan du ju alltid kolla in Aftonbladets nya dokusåpa
här

Sexmördad

Aftonbladet har uppfunnit ett nytt ord; Sexmördad

"Bara pappa William överlevde massakern, inbrottstjuvar slog ner honom och sexmördade hans fru och två döttrar."

Det låter fan riktigt otäckt att bli sexmördad. Vad blir Aftonbladets nästa taktik att öka färsäljningen? Sexmördadsex? Talibansexmord? Sexmördadsextaliban? Mördadtalibansex? Sex laxar i en mördadtalibanask?

Ingmar Bergman är död, det kommer man nog att få höra hela veckan nu.
Hemskt trist, men gubben var ju gammal så det var ju knappast helt oväntat.
Jag hoppas SVT tar chansen å hylla honom genom att visa några av hans största filmer.

R.I.P.

The Simpsons Movie (2007)

Varning! The Simpsons ska inte ses på Bio! Risken finns att du råkar ut för det jag och mina vänner gjorde. Nämligen en biograf fullsatt av snorungar. Givetvis är det den typen som inte håller käft heller. Eller som brister ut i onödigt höga skratt vid varje slapstickskämt. Undvik att se Simpson på Bio och vänta på dvdrealesen eller ladda ned den, vad som helst men inte bio.

Okey det var det. Nu kan vi snacka om filmen.
Efter att medlemmarna i Green Day fräts sönder i Springfieldfloden bestämmer sig invånarna för att ta itu med miljöproblemet (Lisas initiativ förstås) en gång för alla. Planen fungerar bra tills Homer (vem annars?) ställer till med oreda. Springfield är så pass skitigt att EPA (Environmental protection agency) isolerar hela staden och dess invånare i en stor kupol. När folkmassan sedan får veta att allt är Homers fel tvingas familjen att fly för sina liv.

Det här är utan tvekan den film jag sett fram emot allra mest se i år. Jag menar Simpsons. De äger! Och det är fakta. Tyvärr äger inte filmen. Den är inte dålig, men har inte alls samma krut som serien. Det känns istället som att man valde att satsa på slapstick – att plåga Homer på alla möjliga vis. Kunde allt ha vart lite mer popkulturell humor.
Att ingen annan karaktär än just Simpsonfamiljen fick något större spelrum var ju också det oehört synd. Mr. Burns syntes fan inte mer än typ 10s. Samma sak gäller Moe, Barney, Rektor Skinner som är de roligare figurerna.
Man satsar på två nya figurer dock. Cargill, ledaren av EPA som Simpson familjen ska försöka att stoppa och en irländsk kille som Lisa förälskar sig i. Cameo av Tom Hanks har man också att vänta.

Det kan hända att mitt lite smått negativa omdöme kan ha påverkats av alla jävla snorungar som gjorde mitt biobesök till en stor irritationsgrej.

Soylent Green (1973)

Soylent Green är en film som jag skulle vilja se någon göra en remake på, för storyn är faktiskt jävligt nice, men utförandet är något helt annat.

Det handlar om en överbefolkad framtid, år 2022 närmare bestämt. Ozonlagret är förtunnat. Växter är utdöda och matbrist råder över hela världen. Då framstället staten en ny produkt som dem kallar för Soylent. De säger att maten kommer från alger och plankton, men det kommer senare att visas att maten görs av Människor!

Det låter väl onekligen som en intressant grundstory till en Sci Fi? Speciellt med tanke på dagens slösarsamhälle. Med lite nutida teknik och en fet budget kan man säkert göra något riktigt bra av det. Hur det var med budgeten på den här rullen vet jag inte. Jag chansar på att man rörde sig med en ganska stram budget om man kollar på hur miljöerna är utformade som inte alls känns vidare framtida. Att alla har omoderna tv-apparater i sina hem är alltid lite komisk i framtids filmer, men inte alls något att dissa en hel film för. Vad som då är så dåligt med Soylent Green är hur pass träiga alla skådespelare känns och hur seg och utdragen filmen är. Jag kan inte alls komma på något positivt att säga om Soylent Green, förutom bas storyn och en kul liten grej att det fanns kvinnor som kallades för möbler. De ingick helt enkelt i huset man köpte. Lite lagom kvinnofientligt kanske :)

Jag nämnde tidigare att filmen handlar om en överbefolkad framtid.. Det är inget man direkt lägger märke till. Förutom när Charlton Heston går hem till sin bostad där en massa människor ligger över hela trappuppgången. Men om det nu är så jävligt ställt med bostäder i framtiden, hur kommer det sig då att man tillåts att bara bo en eller två i ”vanliga” bostäder. Lite små ogenomtänkt kanske.

Söker du efter klassisk Science Fiction finns det betydligt bättre filmer att kolla in.

Det här var förövrigt Edward G. Robinson sista film.

Läste just att Ulrich Mühe är död, känd från De andras liv.
Jag har aldrig sett honom i nån annan film än De andras liv, men ändå känns det som att filmvärlden har förlorat en stor skådespelare.
Ulrich Mühe blev 54 år, dog i magcancer

The Life Aquatic with Steve Zissou (2004)

En excentrisk äventyrare (Bill Murray) beger sig ut på en expedition för att finna en mystisk haj som hade ihjäl hans kompanjon under en tidigare resa.

Crewet består av Steves nyligen återfunna son Ned (Owen Wilson), en snokande journalist (Cate Blanchett) och en halvgalen tysk (Willem Dafoe).
Med ett sånt crew blir det förstås en hel del knasigheter.

Humorn är av den där torra dumdryga sorten som jag brukar värderar mycket högt.
Humorn är bra, men tappar mycket efter första piratscenen, filmen blev ganska seg därefter.
Far och son-relationen tog för stor plats, borde ha tonats ned lite.

Men skummast var ändå actionscenerna då Murray plötsligt går helt bärsärk. Det är väl menat att det ska vara roligt, men ser så krystat ut att det får motsatt effekt.
Och varför detta ”synt beat-pop”-juxet som bakgrundsmusik? Sanslöst dåligt!

Life Aquatic är en halvkul film. Murray, Dafoe och Michael Caine är sköna