Filmrecension| The Last Emperor

THE LAST EMPEROR / Den sista kejsaren

Regi: Bernardo BertolucciManus: Mark Peploe & Bernardo Bertolucci baserat på Henry Pu-yi biografi ”From Emperor to Citizen: The Autobiography of Aisin-Gioro Pu Yi”

Det här är en historisk berättelse om Kinas sista kejsare Pu Yi (1906-1967), baserad på en självbiografi skriven av Pu Yi och hans äldre bror.
Berättelsen börjar med att Pu Yi förflyttas från Manchuriet till sitt nya hem, Den förbjudna staden, där han krönts till Kinas nya härskare endast tre år gammal. Han undervisas av munkar och har ständig uppassning från tjänstefolket.
Åtta år gammal träffar Pu Yi för första gången en pojke i sin egen ålder och det är först nu han förstår vilket instängt liv han lever. Han får aldrig lämna Den förbjudna staden och kan på så vis inte heller umgås med andra barn.

Efter den här ytterst sega inledning blir filmen ändå lite intressantare, då Pu Yi träffar på Reginald Johnston (Peter O'Toole). Han är en informatör från Skottland som agerar som Pu Yi's personliga lärare och rådgivare. Det bildas ett starkt vänskapsband mellan dem båda, som vi filmtittare tyvärr inte får ta någon större del utav, då vänskapen mellan de båda känns väldigt kylig. De ser inte alls ut att vara de goda vänner som de egentligen är menade att vara. Men trots allt byggs det upp en trevlig stämning och man börjar att intressera sig för kejsaren. När Pu Yi sedan är vuxen och lämnar Den förbjudna staden, är det inte lika intressant längre. Vilket det egentligen borde vara, för nu är vi trots allt i början av andra världskriget. Kejsaren träffar på sina ärkefiender, japanerna, som framställs som genomonda. Men trots att de är fiender så kanske han måste välja deras sida för att klara sig igenom kriget. Det här mötet kunde ha varit intressant, men känns även det bara trist, precis som många andra delar av filmen. Japanerna är precis lika tomma och innehållslösa som alla de andra karaktärena Pu Yi stöter på. Och egentligen får man inget större grepp över Pu Yi heller, för även han känns förvånansvärt innehållslös.

Den här filmen kan lätt jämföras med Martin Scorsese misslyckade Kundun (1997). Vackert filmat, bra soundtrack, realistiska kostymer, men tråkiga och innehållslösa karaktärer. Precis som i Scorsese film talar alla dessutom engelska, vilket också är något som drar ned betyget. Hur Den siste kejsaren kunde vinna 1987's Oscar för bästa film, plus ytterligare åtta Oscars, är för mig ett mysterium.

5/10 - sådär