Filmrecension| Requiem for a Dream

Requiem for a Dream (2000)

Regi: Darren Aronofsky Manus: Hubert Selby Jr.

Medverkande:
Jared Leto Jennifer Connelly Ellen Burstyn Marlon Wayans m.fl


Saraiär änka och leveriett trist och innehållslöstiliv tills hon plötsligtifår möjligheten att varaimed på tv. Föriatt bli snygg ochismal när hon fårisina 15 minuter iirampljuset luras hon tillien livsfarlig pillerdiet.
Underitiden börjar sonen Harryioch hans nya flickväniMarion Silver sakta öppnaisig för varandra. Bådaikänner att de hittatiräddningen ur åratal aviisolering och smärta. Nuiskapar deras kärlek enikonstgjord tillflyktsort där deikan stänga världen ute.iNär Harry och hansibäste vän Tyrone framgångsriktilanserar sig själva somiknarkhandlare börjar de treikänna sig oövervinnerliga.

Darren Aronofsky är sannerligen ett riktigt geni. Filmen har ett jäkligt högt tempo som inte ens MTV kommer i närheten av.
Historien med Sara Goldfarb var den som berörde mig mest. Det börjar med att hon tar ett bantningspiller. Hon känner av en alldeles underbar känsla som hon inte har känt av förut. När känslan sedan inte återvände, gör hon något ytterst korkat, hon höjer sig egna dos med två piller.
De andra huvudkaraktärena hade iallafall valt att bli knarkare. Sara faller i drogmissbruket för att hon är blåögd och dum.
Just piller användandet är något man kan ifrågasätta. Idag lever vi i ett samhälle där många av oss går på antidepressiva medel. I början känns det underbart att ta medicinen. Man känner sig mer avslappnat och vågar ta för sig mer. När effekten avtar så kan det vara så lätt för en att själv höja dosen, precis så som Sara gör i filmen.
Jag känner till folk som har fallit in i drogmissbruk pga antidepressiva medel, just därför känns Saras historia så otroligt sann och skrämmande för mig.

10/10 - världsklass