Filmrecension| Dancer in the Dark

Dancer in the Dark (2000)

Regi & Manus: Lars von Trier
Medverkande: Björk Catherine Deneuve David Morse Peter Stormare


Selma är en tjeckoslovakisk kvinna som lider av en ögonsjukdom som kommer att göra henne blind med tiden. Samma sjukdom har hennes son Gene. Selma kommer till USA i hopp om att livet där, är som i de hollywoodmusikaler som hon brukar se på i sitt hemland. Livet i Amerika visar sig inte vara så lätt som hon först hade trott. Hon jobbar på en fabrik som framställer köksredskap. Pengarna som blir över sparar hon, för att kunna ge sin son den ögonoperation som han behöver. Allt fungerar relativt bra fram till den dagen då hennes gode granne Bill berättar för henne om sitt pengaproblem.

Det här är som väntat en mycket känsloladdad film. Selma är så genomgod att man ibland kan tro att hon är korkad. Men hon tänker ju bara på sin sons framtid i första hand. Som den dagdrömmare som Selma är får hon ibland musikaliska visioner. De musikaliska momenten känns lite tveksamma. De är inte riktigt så fantasifulla och pampiga som de säkert är menade att vara. Det är förvisso inget som stör mig, eftersom att jag ändå inte är något musikal-fan. En annan grej som jag störde mig på i början, är att Dancer in the dark är filmad med en ryckig handkamera. Det känns väldigt rörigt och jag blev lite smått yr i skallen av det. Men det är ändå bara smådetaljer om man jämför med hur fantastiskt vacker Dancer in the dark egentligen är. Den är inte sådär löjligt sentimental och melodramisk som Hollywood filmer oftast är. Det sentimentala kryper fram av sig självt inne i en. Det behövs inga stråkar eller violiner i bakgrunden som talar om för oss att nu är det okey att gråta.
Det här är en mycket bra film som nästan når upp i samma klass som Lars Von Triers Dogville,,,,enligt mig :)

7/10 - underbar