Filmrecension| Little Big Man

Little Big Man (1970)

Regi: Arthur Penn Manus: Thomas Berger (novel) & Calder Willingham

Medverkande:
Dustin Hoffman Faye Dunaway Martin Balsam

Jack Crabb (Dustin Hoffman) är 121 år och berättar om sitt indian liv. Det börjar med att Crabb är 10 år och hans familj blir mördade av Pawnee indianerna. En indian från en annan stam tar hand om Crabb och hans äldre syster. Systern flyr dock under natten och Crabb blir ensam kvar med indianerna. Indianerna är dock vänliga mot honom och behandlar honom som om han vore en av deras egna. Crabb lever med indianerna under en lång tid och får namnet Little Big Man, pågrundutav att han är så kortväxt. När han blir äldre söker han sig till sina egna. Han får bo hemma hos en pastor och hans fru Louise Pendrake (Faye Dunaway ). Hon förespråkar kristendomen för honom. Han blir en trogen kristen och undviker all möjlig kontakt med flickor i sin egen ålder, för att inte ledas in i frestelsen. Men hans kristna liv upphör dock ganska så snart då han finner att Mrs. Pendrake låter sig själv falla i frestelsen med andra män. Besviken över detta beger sig Crabb av och börjar jobba med en svindlare. De säljer mirakelmedicin, vilket givetvis är rena bluffen. De blir upptäckta och Crabb får tänka om ännu en gång hur han ska leva sitt liv. Under sin resas gång stöter Crabb på olika kända historiska personer likt Tom Hanks i Forrest Gump. Han stöter blandannat på Wild Bill Hickok, som tyvärr känns väldigt mesig om man jämför med hur han gestaltas i blandannat Deadwood. Crabb får även bekanta sig med den legendariske generalen George Armstrong Custer, som kommer att bli hans ärkefiende.

Little Big Man växlar mellan att vara en lite småmysig äventyrs-komedi till att bli grav allvarlig. Scenerna då man får se de blå amerikanska soldaterna slakta indianerna, både kvinnor och barn är väldigt hemska. Tyvärr så känns det som att allvaret försvinner då det 5 minuter senare blir en renodlad komedi igen. Dessutom kan komedin te sig lite väl fjantig ibland.
Little Big Man är enligt mig en liten småmysig film (ibland hemsk), som är underhållande för stunden och vacker att se på, men bjuder inte på något nytt eller helt oväntad.

5/10 - sådär