Film| Trion Från Belleville (2003)

Trion från Belleville är den mest konstnärliga filmen jag sett på länge. Den använder sig knappt av några ord – vilket inte är något dåligt – och flyter fram stillsamt och har en undergrävd humor.

Den handlar om en kvinna som tar sig över atlanten från Frankrike till USA för att finna sin son som blir kidnappad under ett cykellopp. Där träffar hon på tre avdankade showbusinesskvinnor som hon får bo hos.

Då filmen knappt använder sig av några ord får man låta bildspråket förra all talan. Vilket funkar bra men som kanske kräver att man är lite extra uppmärksam. Karaktärsstilen är flummig, alla figurerna ser mer eller mindre missbildade ut då det alltid är någon kroppsdel som är opropotionelig eller överdrivet stor. Det ser fult ut, men samtidigt är det något charmigt över det hela. Jag älskar hur man har valt att teckna amerikanerna på, stora feta och allmänt degiga i sättet de rör sig på – klockren bild måste jag säga ;)
Det här är en film för alla som gillar lite "udda" filmer.

Film| 300

300 bygger lite löst på slaget vid Thermopyle år 480 f.kr. mellan spartanerna och perserna. Perserna gick segrande ur striden men led av väldigt stora förluster och tiden det hade tagit de att krossa spartanerna gav den grekiska alliansen den tid som behövdes för att förbereda det fortsatta krigföringen.

Nu är 300 ingen seriös historia skildring utan är mer en actioninriktad film. Hela filmen är egentligen ett enda stort slag - Och snyggt är det - Många fina stillbilder och mäktig hårdrocksmusik i bakgrunden.

300 har blivit ett offer för politiken. Tydligen är det de som tycker att 300 är en propaganda film att den hyllar fascismen. Allt det där är ju bara skitsnack taget ur tomma luften. Om man nu måste såga en film behöver man ju inte gå så långt som att finna Hitlerreferenser.

300 är en mäktig bioupplevelse och man dras med för stunden. Men egentligen är det en ganska så menlös film men som ändå klarar sig så bra just för att den på nåt vis känns så nyskapande.

Film| A night at the museum (2006)

”Ben Stiller jobbar om nattvakt på ett museum där allt kommer till liv på natten…”

Jag såg den här filmen för att jag var sugen på lite dumdryg underhållning med lite läggning åt kiss och bajs hållet, såsom Ben Stiller och Owen Wilsons filmer brukar vara. Istället fick jag något barnvänligt crap med töntiga ”hur-viktigt-det-är-att-hålla-ihop” budskap.
Det var inte alls mycket i filmen som var roligt. Jag skrattade inte en ända gång åt den dryga apan som hela tiden snor Ben Stillers nycklar, inte heller skrattade jag när Ben fick Attila att gråta eller när pysslingarna förolämpar varandra. Det blir ju inte mycket roligare heller med Robin Williams pretentiösa figur med kärleksproblem. Det här är dynga kort sagt!

Film| Blood Diamond (2006)

Leonardo DiCaprio spelar en diamantsmugglare i Sierre Leone i början av 1990talet vid namn Danny Archer. Archer få höra talans om en värdefull diamant som en man vid namn Solomon har gömt från rebellerna. Men Solomon är inte intresserad av att sälja diamanten till Archer, han har sina tankar på ett helt annat plan – Att finna sin familj som han kom bort ifrån när rebellerna anföll hans by. Archer lovar förstås att hjälpa Solomon att finna sin familj mot att han få dela på diamantens förtjänst.

Det fina med Blood diamond är att den tar upp en politisk konflikt som fortfarande är aktuell. Nämligen den exploateringen som sker mot fattiga länder, om det så gäller diamanter, olja, kaffe eller bananer. Huvudkaraktären som DiCaprio spelar är också han intressant, han är skitig, vulgär, talar Sydafrikanska och bryr sig bara om en sak – sig själv.

Något som är lite tråkigt med Blood Diamond är att alla svarta är mer eller mindre korkade, inte allra minst Djimon Hounsous karaktär (Soloman), som på ett ställe i filmen inte ens kan förmå sig om att ljuga att han är en kameraman – plötsligt var det inte så viktigt att rädda sin familj eller?
Även Jennifer Connellys karaktär som en nyfiken journalist, känns lite tråkig då hon faller in i mallen hur en journalistbrud ska bete sig.

Blood Diamond är 2h och 20minuter lång. Filmen är fantastisk fram till de sista 30 minuterna då den blir lite mjäkig – typ sentimental. Hade den bara fortsatt i samma skitiga spår hela vägen hade det här vart en riktig höjdarfilm. Men i överlag är det en bra actionthriller som är både underhållande och allvarlig.

Blev en hel del retro filmer nu i helgen, först komedi med Lorrygänget och Monty Python, för att sedan se lite hårdare filmer, A Clockwork Orange, Terminator 1&2 och som avslutningsvis Braindead. Det här är förstås filmer som man ska ha sett - och som man måste älska ;)

A clockwork Orange

Terminator


Monty Pyhton and the Holy grail


Terminator 2

Braindead


Yrrol - En kolossalt genomtänkt film

Film| Birth (2004)

”Anna (Nicole Kidman) är en änka som äntligen har kommit över döden på sin man Sean och som nu är redo att leva vidare sitt liv och gifta om sig. Plötsligt dyker det upp en tio-årig pojke (Cameron Bright) som hävdar att han är hennes döde man och varnar henne för att gifta om sig.”

Birth låter väl onekligen som en intressant film när man läser dess handling? Och visst hade det kunnat vara så, om inte allt i filmen hade varit så dumt. När pojken först dyker upp skrattar folk åt honom och tar honom inte för givet, vilket förstås är den rimligaste reaktionen. Men när han sedan dyker upp andra, tredje, fjärde gången - börjar de plötsligt att tro honom, inte till 100% men det finns i alla fall en önskan om att pojken talar sanning. Det som då är så korkat är att killen aldrig säger något som verkligen övertygar en om att han är Sean. Om han t.ex. vill övertyga Anna behöver han ju bara berätta om intima detaljer som bara de båda känner till. Likaså när han talar med Seans anhöriga/vänner osv. Istället drar han ut på det hela ända till det sista. Om själva utdragandet är en anledning till att göra filmen mer spännande har man totalt misslyckats då det istället gör filmen så förbaskat seg och utdragen.
Och givetvis ska det finnas en twist i slutet! Det är fan så att man börjar undra om det inte är M. Night Shyamalan som regisserat skiten.

Nicole Kidman är den ända anledningen till att man sitter kvar fram till sluttexterna och kanske ända anledningen varför man överhuvudtaget ska se filmen. Kidman är ju trotsallt jävligt bra i alla filmer hon medverkar i. Och när det bjuds på lite Kidmannudity tidigt i filmen är det svårt att släppa tanken på att det kan bli mer sånt mot slutet ;)

Film| The Blues Brothers (1980)

Fan har man inte sett Blues Brothers har man verkligen missat nåt. Och nej det räcker givetvis inte med att man ha sett den från ’98. Den är inte samma sak utan John Belushi – som tyvärr knarkade ihjäl sig.

"Our Lady of Blessed Acceleration, don't fail us now."

Blues Brothers handlar om de båda bröderna Jake (Belushi ) och Elwood Blues (Dan Aykroyd). Jake har nyligen blivit frisläppt från Joliet (jail – fängelset) och blir mycket paff över att få veta att hans band har splittrats. Dessutom måste han hjälpa till med att betala av en skuld till ett missionshus (varför minns jag inte :P). Jake och Elwoods första uppdrag blir alltså att sammanföra bandet och sedan spela in de pengar som behövs innan det är för sent. Men det är verkligen ingen lätt uppgift då de få båda polis, bönder, nazister och en mordisk kvinna (spelad av Carrie Fisher) efter sig…

Det sköna med Blues Brothers är just dess oseriöshet. Den bryter ständigt mot Newtonslag med bilar som flyger överdrivet högt och fall som ingen människa hade överlevt. Och mellan de vilda actionsekvenserna kan man vila sina öron till glädjefyllda sånger som framförs av bland annat James Brown, Ray Charles m.m.

De första 40minuterna kan kännas lite sega, musiken är inte de bästa i filmen och humorn känns inte heller riktigt uppvärmd.
När de först anländer till Countryklubben börjar humorn att hagla in för att sedan blir galet hysterisk utan någon tid för andrum. Jag syftar förstås på den spektakulära biljakten mot slutet med ett femtiotal demolerande polisbilar ;)

Blues Brothers är en film med ett mycket högt replay-value, en film som jag helt plötsligt kan börja tänka på av ingen speciell anledning. Det är väl bara det att det är så mycket minnesvärda scener i filmen – och dialoger förstås.
Dan Aykroyd och Belushi har inte gjort en bättre roll och John Landis har aldrig gjort en galnare film!

Film| Sinbads tusen äventyr (1958)

En äkta filmklassiker från ’58, kanske också den bästa av de ”tidigare” Sinbad filmatiseringarna.

I filmen slåss vår hjälte Sinbad mot massor av härligt dockanimerade varelser: såsom cykloper, drakar, levandes skelett å lite annat smått å gott. Snubben bakom animationerna är självaste Ray Harryhausen (legend!), som använder sig av samma dockteknik som man gjorde King Kong med. Och visst är det snyggt gjort, med tanke på tidens begränsningar.

Varför jag gillar den här filmen så mycket (fastän att den egentligen är rätt kass) är dels av nostalgiska skäl och dels för att jag bara älskar den här typen av tidiga matinéäventyr med specialeffekter som kan te sig lite simpla idag.
Hade äventyret kommit ut idag med dagens teknik hade man inte varit allt för sen med att såga den. Manuset är ju faktiskt riktigt bedrövligt och missarna är många – men det är ju just missarna man har så förbaskat kul åt :)

En scen som jag har lite extra roligt åt är när Sinbad ber sin allsmäktige ande om hjälp att ta sig över en avgrund med flytande lava. Vad gör då den allsmäktige anden - som tydligen är så kraftfull att skurken i filmen tänker styra världen med dess hjälp? Jo, den ger Sinbad ett rep att ta sig över avgrunden med..................Ett vanligt jävla rep!… Är det vad den allsmäktige anden kan åstadkomma som bäst? Han som tidigare i filmen sätter upp en osynlig barriär som skydd mot en elak cyklop?....Ett jävla rep!
Hade jag vart Sinbad hade jag fan strypt den jävla anden med hans satans rep!

Seriöst vad tänkte de på när de skrev manuset =P
Fler roliga missar från Sinbad kan man läsa om på badmovies.org

Film| Severance (2006)

”Ett säljarlag för ett multiinternationellt vapenföretag belönas med en vecka i Ungern för att bygga upp en laganda. Men skogarna i ett främmande land kan vara otäcka.”

Inte mycket som behövs sägas om den här filmen inte. En urkorkad slascher med komiska inslag där X antal människor går vilse i en skog och X antal klarar sig levandes (eller?).
Utan att spoila något kan jag väl säga att det är en hel del avhuggna kroppsdelar och minst en tortyrscen som får Saw/Hostel älskarna att mysa. Saw var förvisso en bra film och Hostel var okey, så inget illa menat med dem.

Tackvare komedin kan man ända ha lite kul med Severance om den ses tillsammans med annat folk med dålig filmsmak.

Film| Paradise Now (2005)

Att ressa den här filmen utan att bli politisk är typ omöjligt. Så jag kan lika gärna strunta i att försöka krypa under stol med vad jag tycker om Israels ockupation osv.

Paradise Now handlar om två palestinska barndomskamrater uppväxta under Israels förtryck. Båda är de fast troende om att bli martyrer är det bästa sättet att bekämpa orättvisan på - ty vid pärleporten är det trotsallt Allah som bestämmer vilka som får komma in i paradiset.

Den här filmen är förstås väldigt kontroversiell då den nästan öppet kritiserar Israels ockupation. Även om Hany Abu-Assad (mannen bakom filmen) inte är ute efter att peka åt oss vad som är rätt å fel – kan man ändå ana vilken ställning han tar.
Abu-Assad har fått utstå i en hel del kritik i hemlandet, men i övriga världen har han lovordats för filmen.
Själva inspelningen var inte heller den lätt. Det gick tydligen inte en dag då man inte var tvungen att avbryta filmandet för skottlossningar. Det var de grupper som stödde Abu-Assads projekt - och det var de som var emot det.

Paradise now är till en början mest komisk och alldaglig. Mot hälften av filmen blir det en mörkare ton och förstås mer gripande, stundtals även lite tårdrypande. Helt enkelt en briljant film!

Kul omnämnande om Sverige: "Vet du, i Sverige stannar bilarna vid trafikljusen och fotgängarna ser sig för när de går. Men de har den högsta självmordsfrekvensen. Undrar varför?"