Orhan Pamuk föddes 1952 i Istanbul (Turkiet) och blev tilldelad Nobelpriset i litteratur 2006.
Istanbul heter hans senaste bok som publicerades 2003, och det är den som jag tänkte försöka mig på att ressa nu.
Det här är en vacker och kärleksfylld berättelse om Istanbul, en stad vi västlänningar kanske vet lite för lite om trots att det ligger så nära oss. Mycket berättas ur författarens perspektiv, men också om saker som hänt före hans tid och om skrifter/målningar som handlar om Istanbul. Det är också en självbiografi som berättar om hur det är att vara född i societeten och växa upp i en stad som lever i en slöja av melankoli.
Efter att ha läst boken känns det som att man har blivit visare och fått en klarare syn på Istanbul och dess befolkning - vilka hoppas att en vacker dag få komma med i Europagemenskapen.
Orhan Pamuks barndom är inte vidare händelserik och innehåller inga dramatiska händelser, så mycket spänning blir det kanske inte. Men det är skrivet på ett sådant kärleksfullt vis att man ändå intresserar sig för honom och hans berättelse.
Det finns några trista avsnitt som jag tycker att Pamuk hade kunnat hoppa över, och det är avsnitten han ägnar åt att tolka gamla målningar/skrifter och berättar om personerna bakom de. Konsthistoria är inte min grej och hade hellre sett att Pamuk struntat helt i de avsnitten.
Melankoli är ett annat ämne som Pamuk ofta återvänder till. Det tycks ligga honom värmt om hjärtat men vilket jag som läsare tyckte blev väldigt uttjatat att få behöva läsa om var och varannan sida.
Som jag skrev tidigare är det här en kärleksförklaring till Istanbul och man blir nästan lite rörd över den kärleken Pamuk känner till sitt Istanbul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar