Två dokumentärer som bara måste ses.
Om en excentriker vid namn Timothy Treadwell som tillbringade 13 somrar i Alaskas nationalparker tillsammans med Grizzlybjörnar, vilket slutligen blev hans död.
Werner Herzog har klippt ihop de filmer som Treadwell efterlämnat och lagt in kommentarer och intervjuer. Det blir en resa in i en personens inre, där ingenting utelämnas eller förskönas, allt visas. Vilket tillåter en att vara objektiv, var Treadwell något mer än bara en knasboll?
Jag förälskade mig i både Treadwell och filmen. Saker han gör är så extrema eller bisarra att hade jag inte vetat att det är en dokumentär hade jag nästan tagit det för att vara en mokumentär, dvs. Plojfilm, med hans kraftiga personlighetsförändringar från brutala utbrott till att bara vara liten och hjälplös. Vilket kommer till det absurda. Filmen hade förmodligen aldrig haft den slagkraft som nu om Treadwell själv hade klippt ihop filmen. Hans utbrott hade förmodligen tonats ned eller inte alls visats.
Treadwell gav ovetandes om, sitt liv för filmkonsten. Synd att han själv aldrig fick uppleva det :/
Frågor som varför sex får högre rating än våld tas här upp och vilka det egentligen är som arbetar inom MPAA, de som ska förespråka ”sunda familjevärderingar”.
Intressant dokumentär som alla filmälskare borde se.
Den här veckan vill jag hylla Barbro Jönsson som inte ger upp kampen mot brottsligheten för någon sprängd entrédörrs skull. Händelsen mår vara allvarlig och skrämmer säkert bort den allra mest hårdhudade. Men inte Barbro Jönsson inte.
Chuck Norris kan slänga sig i väggen!
När jag ändå skriver om civilkurage vill jag ta upp ett eget exempel på civilkurage. Det var en händelse som hände för par år sen då jag var på väg hem från en fest en sen lördagskväll och passerar en parkering där två äldre magra grabbar med tatueringar längs armarna trakasserar två yngre killar. Med äldre grabbar menar jag några som var 5-6 år äldre än mig och de yngre ett par 14-15 åringar. Full som jag var lägger jag mig i situationen och frågar vad fan det är frågan om. De äldre ber mig att inte lägga mig i, vilket inte hindrar mig från att fråga de yngre killarna vad som egentligen händer. Det får det att tända till hos de äldre å de ger sig på mig istället. Undertiden lyckas de yngre drar där ifrån med sina rullbrädor och jag finner mig snart liggandes på marken med en av de äldre över mig. >Usch den doften av billig sprit som nådde mig då<. Hjälplös liggandes på rygg mot den våta marken utsattes jag för verbal förnedring. I ett sådant läge är det bäst att bara hålla tyst. Vilket inte räddade mig från att få en spark från sidan som fick mig att tappa andan för en stund. Tillslut tröttnade de, å lämnade mig med skitiga kläder å ömmande kropp. Givetvis var jag skitsur över händelsen. Men jag vänder det till något positivt å ser det som att jag räddade de yngre killarna : ) Visst det kan ju lika gärna ha vart de yngre killarna som började bråket. Men tvekar på att de småpojkarna skulle kunna åstadkomma så mycket skada jämnt emot de äldre. Så visst visade jag prov på sann civilkurage alltid : )
Karl-Gösta Svensson
Moderaten K-G Svensson från min grannkommun som hellre samarbetar med "det-är-så-synd-om-oss"-partiet Sverigedemokraterna, än med något parti från vänsterblocket.
" - Väljarna i Karlskrona röstade bort s och vänstern i valet. De vill ha ett borgerligt styre. Då tycker inte jag att vi ska styras av socialdemokraterna, säger
Ni väljer alltså Sverigedemokraterna framför s och v?
- Ja, det gör vi. Vi samtalar med sd. Det är bara i skolfrågan som vi samarbetar, säger K-G. "
Vad K-G då glömmer är att 40% av väljarna i hans kommun röstade för vänsterblocket och endast 10% för Sverigedemokraterna. Kallar han det för att representera folket?
Jävligt skönt att alla moderater inte agerar som K-G.
BltSå har ytterligare en vecka gått och det var väl då dags att skriva ett litet inlägg för att visa att man fortfarande existerar. Mycket film har det dessvärre inte blivit, har vart allt för upptagen med skolarbeten och spela Snesspel (senast inhandlade Mario Kart).
Två filmer har jag ändå lyckats se, en + och en -
Delikatessen en personlig favorit och som jag tycker bara blir bättre och bättre ju mer jag ser den. Filmen är från 1991, regisserad och skriven av Marc Caro och Jean-Pierre Jeanut, den sistnämnde fick väl sitt stora erkännande i och med Amelie from Montmartre.
Det utspelar sig i en värld som skulle kunna vara Europa på 1950 talet, bara det att här kan man ana att någon slags katastrof har inträffat, typ ett kärnvapenkrig eller nåt liknande. Man får aldrig något svar på gåtan, utan får fritt fantisera.
Själva historien utspelar sig i ett hyreshus ovanför en charkbutik där de inneboende är mer eller mindre udda på olika vis. En man som bor i ett rum full av sniglar (typisk fransman?), en kvinna upptagen med att försöka ta sitt liv hela dagarna (men som jämnt misslyckas), är bara några av de udda personligheterna i huset.
Men så en dag dyker en före detta cirkusartist upp vid namn Louison som lyckas vinna några av de inneboendes vänskap och kärlek. Trots det svävar Louison helt ovetandes i fara. Det är nämligen så att charkbutikens specialitet är människa...
Delikatessen är bra på så många punkter. Ett välskrivet och utmanande manus, snyggt foto och fantastiska skådespelarprestationer där man lyckats mer än väl med att ge personligheterna en unik "appaerance".
Detta är en måste se film för alla älskare av svarthumor :)
Stilla Liv, sågs i Ronneby filmstudion där jag har det stora nöjet att sitta i styrelsen vilket innebär en jävla massa extra jobb men förstås också en hel del fördelar. Jag fick den här gången det stora nöjet (eller inte) att presentera filmen Stilla liv (vi presenterar nämligen filmerna inför medlemmarna innan vi kör igång dem) och jag tänkte därför lägga upp texten jag använde när jag presenterade filmen - se det som extra material ;)
Titeln ”Stilla liv” anspelar på begreppet stilleben, som är en konstform som ofta skildrar sådant som hör till hemmet – bordsserviser, böcker, fruktskålar m.m – föremål sedda på nära håll.
Den stillsamma ironin i kinesiske regissören Jia Zhang-Kes titel har alltså gått förlorad i den svenska översättningen.
Hursomhelst. Filmen utspelar sig i Fengjie, en tvåtusenårig stad i västra Kina som lagts under vatten sedan man börjat med de enorma dammbyggena.
Den kinesiska ekonomin går just på högvarv och industrin formligen skriker efter energi. Av tradition har man använt kol som energikälla men sedan förra året kan man skryta med världens största dammbygge i de tre ravinerna. Om två år, när hela projektet är klar, är det meningen att anläggningen ska stå för minst tio procent av Kinas elförsörjning.
Den lilla människan betyder ingenting i det här gigantiska projektet och över en miljon människor har tvingats lämna sina hem när byar och städer lagts under vatten.
Men Jia Zhang-Ke är inte ute efter att predika om moral, utan han vill istället skildra det nya Kina och den lille människan som lever i det stora maskineriet. Men det förekommer ett par sekvenser där tydlig kritik mot Kinas regering visas, tex. De manipulerade ekonomiska ersättningarna åt de tvångsomflyttade, de livsfarliga villkoren i kinesiska kolgruvor och rivningsarbetarnas skyddslösa arbetssituation.
Filmen består av två historier med en man och en kvinna från skilda samhällsklasser i centrum.
Mannen återvänder till det demoliserade Fengjie för att finna sin dotter som han aldrig träffat, och hennes mor. I sitt sökande bland ruinerna lär han känna en samling rastlösa själar och får ett tillfälligt jobb som rivningsarbetare.
I den parallella historien berättas det om en kvinna gift med en ingenjör involverad i dammbygget, som misstänker att hennes man är otrogen och därför beger sig till Fengjie oannonserat för att konfrontera sin man.
Stilla liv anslöt i sista minuten till filmfestivalen i Venedig 2006 – och tog hem Guldlejonet på kuppen för bästa film. Inte dåligt av Jia Zhang-Ke, medtanke på tidspressen man hade då inspelningsplatsen var på väg av att dränkas.
Dagens Nyheter skriver att Stilla Liv är en stillsam film som kan kräva lite extra tålamod och lyhördhet hos åskådaren. Har åskådaren bara det här kommer denne att få ovanligt mycket med sig hem från "Stilla liv".
Efter de här lovprisningarna med bland annat vinsten av Guldlejonet och hyllningar i DN, SVD, Vujer m.m blev jag och många andra i studion förvånade över hur pass dålig filmen visade sig vara. Vissa ansåg att filmens handling var allt för tunn och ointressant, andra ansåg att filmen var det effektivaste sömnpillret de skådat, men givetvis fanns det också de som uppskattade filmen (hur många minns ej).
När en film vinner en så pass prestigefylld gala som filmfestivalen i Venedig känns det verkligen skumt när filmupplevelsen inte blir mer än ett "okey" i bästa fall. Man undrar liksom vad de sysslar med. Är det de filmer som är mest politisktkorrekta som vinner? För visst, Kina är ett hett ämne just nu med dess ökade ekonomi och dess efterstäva att bli mer demokratiskt men som fortfarande är väldigt kommunistiskt styrt inom vissa områden. Visst är det intressant att se dammbyggenas effekter i Stilla Liv. Men det blir inte mycket mer än bilder. Storyn är väldigt tunn och dialoger är det inte många av. Jag kan acceptera att en film kan kännas seg och långtråkig om den bara lyckas att lära mig nåt nytt, så att tiden inte behöver kännas helt bortkastad ändå. Men Stilla liv ger inte så mycket nya perspektiv som man kanske hoppas på. Den är faktiskt bara seg.
Är man intresserad av de stora dammbyggenas konsekvenser för den vanliga kinesen och miljön bör man istället leta upp en dokumentär som behandlar ämnet eller låna en bok.
Anyhow, film som har setts i veckan: Cashback, Superbad, En riktig människa och Unfair competition.
Cashback var lite småtrevlig, kändes ibland lite över pretentiös med huvudkaraktärens "djupa" analyser av bland annat det kvinnliga könet. Det blev lite för mycket i längden och segade ned filmen något. Men så fanns det ju faktiskt en stor dos med humor som lyfte upp filmen på rätt köl igen. Fotbollsmatchen upplevde jag som mycket underhållande :)
Superbad valde jag att se på bio, vilket alltid innebär en viss risk. Framför och bakom en satt det förstås barn som fnittrade åt helt fel saker, men efter att artigt bett dem att hålla käften blev det genast lättare att koncentrera sig på filmen.
Var först mycket tveksam till Superbad. Collegefilmer brukar i regel suga rätt hår, filmer för kåta datornörd som hoppas få se bröst, typ. Jag kanske inte kan påstå att Superbad är så mycket mognare på den fronten, men de tre unga hjältarna i Superbad är så mycket roligare än alla de collegefilm-stereotyperna som apar efter American Pie. De här killarna har ju personlighet! Men spelas också av riktiga ungdomar och inte av några 25plusare som det av någon jävla anledning alltid är i amerikanska tonårsfilmer. Är den trenden på väg bort? Jag hoppas då fan det. Superbad är förövrigt R-rated i staterna, medans det råder 11års gräns i Sverige :) Skulle kanske inte vilja påstå att det är någon lämplig film för 11-14åringar. Det är inte innehållet jag tänker på i första hand utan kidsen lär ju knappast begripa sig på humorn.
Superbad lockade till sig ett par skratt, ibland riktigt hysteriska sådana, men om det är en film värd att ligga på plats 205 på imdb vete fan.
En riktig människa - dansk dogma skriven och regisserad av svenskfödde Åke Sandgren. Underhållande med sin subtila humor. En ung man som just "födds" till världen blir genast tagen för att vara utlänning för sitt förvirrande uppförande. Han lär sig att äta, pissa och så småningom också att knulla. Men det blir förstås massor av misstag på vägen. En kul och mycket pinsam scen är när mannen går in i ett badhus och ser ett par barn plaska i bassängen. Som det barn han själv är kastar han av sig sina kläder och hoppar i bassängen med barnen. Kanske inte så lyckat av en vuxen man att göra? Killen får inte bara problem med myndigheterna utan blir också antastad av en perves skoförsäljare. Givetvis har mannen ingen aning om antastandet, han tror ju bara att det är en lek. En lek som han sedan leker med grannens unge....
Som sagt, svart och subtil humor. Jag bara älskar sånt :)
Unfair Competition - Italiensk film om två konkurrerande skräddare under Mussolinis styrende. Den ena katolik den andra jude.
Ibland blir man bara så härligt nostalgisk. Häromdan köpte jag istället för de tänkta vinterkängorna ett snes på tradera med medföljande spel. Ett riktigt kap tycker jag allt. Spelen som medföljde var bland annat Super Mario Wold, Metroid, Zelda, Secret of mana & evermore, FF6, mortal kombat 1,2 & 3, samt ett par andra spel som inte är värda att nämna. Första spelet jag drog igång blev givetvis Mario. Efter att ha tröttnat på att misshandla sköldpaddor gick jag över till att lira till Super Metroid. Satt med det ett par timmar tills jag bestämde mig för att lira det spelet som sett framemot allra mest och som jag dessutom anser är ett av de bästa spel som någonsin gjorts, nämligen Zelda.
Men vilken besvikelse! Speler som jag hade tänkt att ägna hela natten åt visade sig vara helt på tyska! TYSKA! Inte fan stod det något om det i auktionen. Trots besvikelse bestämde jag mig ändå för att lira det. Men upptäckte att det inte var så kul då achtung är det enda tyska ordet jag begriper. Dessutom börjar Link att vifta lite oroväckande med ena armen när man låter bli att röra honom i ett par minuter :(
Nä The german version of Zelda är inget för mig och jag kommer förmodligen att lägga upp det på tradera igen. Kanske en tysk eller en Sverigedemokrat köper det av mig? Eller kanske rentav Erik Hellsborn?
"Jag förstår att folk blir förbannade på dessa tysta samtal. Det är klart att man undrar vilka det är som ringer och inte säger något när man svarar.
Snubblade in på sidan Leffeboy som är en sida där nummer till olika Callcenterföretag listas upp. Jättebra, då man ibland råkar ut för skumma nummer som man gärna vill få lite information om men som man inte alltid finner på Eniro. Tyvärr blir jag väldigt ledsen över den lynchstämningen som råder i gästboken och känner mig personligt påhoppad då jag själv arbetat både som telefonförsäljare och telefonintervjuare.
Jag har arbetat på SIFO och Call4U och vill verkligen inte försvara sistnämnda, men SIFO var trevligt och kändes seriöst. Det som gör mig ledsen är att folk kallar de (oss) som ringer för terrorister. Det är ju inte som att man själv väljer vilket nummer man ska ringa till, utan man trycker helt enkelt bara på enter och så får man hoppas på att systemet inte "krånglar" och att man kommer fram till rätt person. Tyvärr är det ofta rätt mycket strul, både på Sifo och Call4U. Men jag kan säga att det är minst lika irriterande för oss som ringer, att jämt behöva förklara och ursäkta sig för något man själv inte åstadkommit och dessutom förlora dyrbar försäljningstid. Vi har alltid möjligheten att klaga inför våra chefer - vilket man ofta gör. Tyvärr så känns det som att så mycket inte görs åt saken och problemet kvarstår. Det var något jag upplevde på Call4U, total ignorans vilket fick mig att tröttna på stället ganska så kvickt.
I veckans inlägg vill jag lyfta fram galningen John Waters. Jag har nu på kort tid sett både Cry-baby med Johnny Depp och Hairspray (originalet förstås). Jag har faktiskt aldrig sett något av Waters tidigare. Bara hört talas om hans galna filmer, som Pink Flamingo där en snubbe bland annat äter en autentisk hundbajs...eww
Några sådana vidrigheter finner man tack och lov inte i Cry-baby eller Hairspray, det skulle väl i så fall vara Ricki Lake?
Cry-baby och Hairspray är lika varandra på det planet att båda baserar humorn på uselhet, med överdrivna karaktärer och med överdrivna dialoger, lite i stil med Troma filmer. Medan Cry-baby är en parodi på ungdomsmusikaler såsom Grease, är Hairspray en satir mot ytligheter. Båda filmerna är egentligen väldigt usla, men samtidigt förbaskat underhållande.
Veckans bottennapp var Joel Schumachers vampyrfilm Lost boys från '87. Åttiotalskänslan fanns i filmen - vilket är najs. Men där fanns också äckliga små snorvalpar som sabbade hela konceptet. Och inte fan dör ungjävlarna heller >_<
J.K Rowling har äntligen låtit Harry Potters gamle rektor komma ut ur garderoben. Dumbledore har i all hemlighet varit förälskad i rivalen Grindelwald.
