Recension| Office Space (1999)

Office Space är en skön film som den utbrände eller kontorsarbetaren väl kan känna igen sig i.
Peter, Samir och Michael är tre stycken programmerare på ett datorföretag. När två av de blir avskedade bestämmer de sig för att ge igen på företaget. I spetsen av gänget har de Peter (Ron Livingston) – en till synes vanlig snubbe, men efter ett besök hos en hypnotisör har han slutat att bry sig om saker, och tar allt som det kommer.
Jennifer Aniston spelar den kvinnan han försöker att imponera på och Gary Cole spelar chefen som kan jämföras med djävulen själv.

"We're going to federal POUND ME IN THE ASS prison"

Det sköna med Office Space är just hur de lyckats att lyfta fram ”småsakerna” som man oftast stör sig på, på sin arbetsplats. T.ex. Kopieringsmaskinen som jämt ska krångla, perfektionister till chefer, nonchalanta arbetskamrater eller kanske det värsta av allt - måndagsoptimisterna.
Nog har vi alla nångång stött på måndagsoptimisterna som nästan bara älskar att plåga en med meningslösa kommentarer som: ”Uh-oh. Sounds like somebody's got a case of the Mondays.” Sådana idiotkommentarer som verkligen får en att se rött.

Tyvärr tycker jag att det ibland känns som att man inte alltid vågat ta ut svängarna ordentligt. Därför tappar filmen lite rent underhållsmässigt. Men så kommer ju de klockrena scenerna som hämnden på kopieringsmaskinen (årets scen?, 1999) som gör Office Space värd att se om och om igen.

Office Space har ett fint budskap mot slutet (Läs inte mer om du är rädd för spoilers) att det viktigaste är att man finner ett jobb som man verkligen trivs med, framför ett jobb med hög status.

6/10 - bra film