Little Miss Sunshine handlar om en dysfunktionell familj som är på väg till en skönhetstävling där sjuåriga Olive ska ställa upp. Den unga flickan blir ständigt peppad av sin ivrige far Richard (Greg Kinnear), som jobbar som en livscoach och som mer än gärna propagerar sitt niostegs program för sin familj, något som driver de andra familjemedlemmarna till vansinne. Med på resan finns också Richards hustru, deras 15åriga son Dwayne - som har svurit i tysthetslöfte som han har hållit i nio månader, Richards självmordsbenägne bror Frank och deras sexgalne och knarkande far. Tillsammans reser de en tredagars resa i en risig minibuss.Givetvis blir resan ett rent helvete och ett krystat försök att hålla ihop en totalt misslyckad familj.
Little Miss Sunshine har fått rejält med uppmärksamhet och nominerats i flera olika galor och plockade blandannat hem Stockholm film festivals publikpris.
Men jag tycker nog att filmen har fått lite väl oförtjänt hög uppskattning. Visst är den unik och har den där härliga indiekänslan som man ofta får i filmer av t.ex. Todd Solondz eller Alexander Payne. Att man dessutom skonar oss tittare från översentimentala budskap är förstås också det ett stort plus. Men jag vet inte riktigt, den här filmen gick inte riktigt hem så mycket hos mig som jag hoppades på. Inte sagt att det här är en film som man lika gärna kan ignorera. Tvärtom, det här är verkligen en frisk fläkt i filmvärlden som är värd att kolla upp. Inte minst för de underbara karaktärerna som känns så otroligt missanpassade i den verkligen världen. Personliga favoriten är Steve Carrells genomtragiska karaktär, Ojoj säger jag bara =P
6/10 - hyfsad
wonderful Lifebuns 
