Det här är läskigt. Nu har jag sett tre filmer på mycket kort tid där Cliff Curtis medverkar. Die Hard 4.0, Sunshine och nu senast Fracture. Filmvalen har sköts helt slumpmässigt. Vad ska detta betyda? Har det något med mitt undermedvetna att göra?

Apocalypto (2006)

Mel Gibson älskar blod. I mängder! Liksom Passion of the Christ är Apocalypto oerhört rå och motbjudande. Vi snackar om folk som penetreras av spjut, folk som blir halshuggna, folk som får ansiktet uppätet av jaguarer och ett par mer eller mindre sadistiska inslag. Allt sker förstås i slow-motion.

Jag har absolut inga problem med lite slask. Fan jag älskar ju det. Men det blir liksom lite tråkigt när man säger att man ska göra en film om Mayakulturen men istället våldtar hela dess kultur med en massa blodbad.

Det finns alltså inget större djup i filmen, dem som säger nåt annat måste ha överanalyserat filmen eller lyssnat för mycket på Mad Mel. Det är i grund och botten en överlevnadsfilm där vår hjälte listigt har ihjäl en och en av sina förföljare i den täta djungeln. Vi har sett det för och därför känner jag en viss menlöshetskänsla efter att ha sett filmen.

Man lyckas för stunden ändå fångas upp av de vackra miljöerna, den stämningsfulla musiken och det fina kameraarbetet. Men i sin helhet känns den som sagt väldigt menlös och alldeles för enkelt.

"En blick in i Mayakulturen My ass!"

Die Hard 4.0

Första Die Hard filmen är guld. De både uppföljarna tycker jag är väldigt medioker. Därför slapp jag att bli upprörd när jag upptäckte hur jävla kass den här filmen är. För det första har man gjort John McClane sidekick till nån jävla datornörd-wannabe – som är hela filmens centrum. Skurkarna vill mörda datornördet för hans datorskill, han är typ den enda som kan stoppa dem, John McClane hamnar därför åt sidan, syns bara i actionscenerna.

John McClane är dessutom gammal, VÄLDIGT gammal. Det är något som man påminns om var tionde minut ungefär. McClane lyssnar t.ex. På Creedence Clearwater Revival, sånt som bara gamla gubbar lyssnar på (yeah right), och han förstår inte vad en ”Fire Sale” är, eller ett ”kylningstorn” – Hallå! Det vet väl alla!?
Justin Longs karaktär (datornördet alltså) är en klassisk hacker. Han kan hackra sig in överallt, han blir andfådd snabbt, han är flygrädd och kåt i McClane dotter.

Antagligen ser man inte Die Hard i första hand för storyn, utan för all action. Med tanke på filmens höga budget är det inte konstigt att de är snygga, men varför så överdrivna? Vi snackar om scener där bilar studsar som gummibollar efter att ha kraschat med mötande bil, scener där McClane lyckas fälla en helikopter genom att skicka en bil mot den, scener där McClane kör i 90km/h mot en stackars Kung-Fu brud, som kastas ett par meter upp i luften för att sedan landa på McClane framruta och bara få några blåmärken.
Blod är helt borttaget för att undgå R-rating. Istället får McClane och c/o ett par ärr, sexiga sådana. Svordomarna är även det nedskalat. Jag tror bestämt att jag har skrivit McClane fler gånger än vad man får höra svordomar i filmen. Ordet Fuck, som i snitt nämns 50 gånger per Die Hard film (källa imdb) hör man inte en endaste gång. McClane får inte ens säga Yippi-kay-ay motherfucker! Det avbryts av ett pistolskott – LAMT!

Som jag skrev tidigare är jag inget Die Hard fan och bryr mig därför inte att filmen suger så hårt. Men tycker att det är underligt att ni som kalla er för Die-Hard fan inte ser den här som en skymf. SHAME ON YOU!

Två arbetsintervjuer idag, lite lagom häktiskt.
Vad förnånstans säger jag inte, men önska mig ändå lycka till =)

Skriver en recension på Nacho Libre och Number 23 när jag känner att jag har tid.

Är du sysslolös kan du ju alltid kolla in Aftonbladets nya dokusåpa
här