Senaste sedda

The Prestige (2006):

Med Christian Bale och Hugh Jackman. Två rivaliserande trollkarlar försöker att ta kål på varandra och samtidigt genomföra det perfekte tricket.
Spännande film och snygg som bara den. Av mästaren Christopher Nolan (Memento, Batman Begins). Ett par luriga twister som gör att filmen känns intressant å se igen.


Raging Bull (1980):

De Niro spelar en lite smått störd boxare med allvarliga attitydsproblem. Film av Scorsese. Vacker, rå men rätt seg. De Niro gör ett starkt porträtt.

Office Space (1999):

Underbar komedi av Mike Judge. Om en man (Ron Livingstone) som en dag beslutar sig för att bara skita i allt. Vardagsproblem som alla känner igen :)


American Gigolo (1980):

Richard Gere är en gigolo som blir mordmisstänkt då en av hans kunder hittas mördad. Tråkig och banal handling. Roligast har man åt när Richard Gere försöker att tala svenska.


The Abandoned (2006):

En kvinna ärver ett hus i Ryssland som ligger beläget på en liten ö långt in i skogen. Huset är givetvis hemsökt och en massa knasigheter uppstår. Trist film där man har lagt ned jobb på miljöerna, men skrämseleffekterna känns oehört billiga och storyn är inget vidare den heller.


El Cid (1961):

Om en spansklegend som befriade Spanien på 1000-talet. Slö och dryg film med massor av kärlekkrafs. Slagen känns inte heller de vidare intressanta.

Film| De andras liv (2006)

Året är 1984 och platsen östtyskland. Hauptmann Gerd Wiesler är en ambitiös stasi-agent som frivilligt tar sig an uppgiften att bevaka ett känt skådespelarpar. Han inrättar en hemlig bas på vindsvåningen i samma hus och buggar hela skåderspelarparets lägenhet med mikrofoner av senaste teknik. Sedan börjar det långa avlyssningsarbetet efter uttalanden som kan bevisa att paret är DDR-fientligt.

Florian Henckel von Dinnersmarck heter filmens regissör/manusförfattare och producent. Det här är hans debutfilm, och det är verkligen ingen dålig en att börja sin filmkarriär med. "De andras liv" vann nämligen en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Dessutom har Florian fått med några av Tysklands största namn inom film, däribland Ulrich Mühe som spelar stasi-agenten och Sebastian Koch som spelar den bevakade teaterregissören.
Ulrich är så kylig och obehaglig i sin roll. Nästan åt SS-soldat hållet med sin kyliga blick och självsäkra gångstil.
Sebastian gör tillsammans med Martina Gedeck ett känslosamt porträtt som det bevakade paret som inte anar en sekund att de är under bevakning.

Det här inte en film som placerar sig i det vanliga facket med sentimentalsmörja. Det här är så mycket mer. Som en lätt historiaskildring hur det var att leva i Östtyskland under DDR tiden.

Film| King Kong (2005)

Det här är Peter Jacksons version (och hyllning) av den klassiska King Kong från 1933.

"En filmregissör åker till en oupptäckt ö med en expedition i hopp om att kunna får ett par fina naturbilder. Man där stöter de snart ihop med galna infödingar, Dinosaurier och jätte apan King Kong."

I början byggs en ganska lovande stämning upp. Det är lättsam humor och man blir presenterad av de mer eller mindre utflippade personerna som ingår i expeditionen. Men när det "riktiga" äventyret väl drar igång på dödskalleön blir det enormt trist. Det blir en jävla massa spring och fallande. Det är den ena animerade varelsen efter den andre. Är det inte en dinosaurie som jagar expeditionen så är det gigantiska insekter. Det kan väl kanske låta lite kul, men det är det inte då det egentligen är samma scen som man ser om och om igen, fast bara med en ny typ av varelse. Det blir så otroligt segt och utdraget.

Ibland klipps det in ett par "breath takers" med Naomi Watts och King Kong. De scenerna ser ungefär ut som så här: Naomi Watts står och tittar upp mot King Kong med stora tindrande ögon och med en halvöppen mun (ni vet så att man ser så där dum ut) och King Kong grymtar lite för att sedan ge ifrån sig ett vrål. Naomi skriker till. King Kong lugnar ned sig. Naomi återtar sin grundposition med den halvöppna munnen.

Det blir ett litet lyft igen mot slutet då de är i New York. Men vid det här laget är man så trött på filmen och vill inget hellre än att den ska ta slut. När King Kong äntligen klättrar upp på Empire State Building gläds man över att veta att snart är filmen slut. Men givetvis är även den här scenen lång och utdragen - come on! Fall already!

Hade jag ogillat Peter Jacksons Sagan om ringen-trilogi hade jag kunnat dra till med ett citat från King Kong som Adrian Brody uttalar "That's the thing you come to learn about Carl (Peter), his undying ability to destroy the things he loves."
Men eftersom att jag gillar sagan om ringen-trilogin får jag väl vänta med det här citatet.

Film| illdåd planeras (1941)

En Hitchcock klassiker från 1941 med Gary Grant och Joan Fontaine.

Gary Grant spelar en playboy som "lurar" sig in i ett äktenskap med en välbärgad kvinna. Hon anar först ingetting, men kort efter deras smekmånad börjar hon att bli misstänksam mot sin man - men hennes konfrontationer lyckas han jämt att slinka sig undan.

Först måste jag säaga att jag tycker att filmen har ett bra manus, de manliga karaktärena är bra och Gary Grant är övertygande. Det hela faller på det trista kvinnoporträttet (vilket inte är helt ovanligt för den här tiden). Joan Fontaine är väl en bra skådis egentligen, men hennes figur är inte trovärdig. Med tanke på vad Gary Grants rollfigur gör mot henne borde hon får ett rejält utbrott - istället får hon svimanfall. Antagligen tyckte man väl inte att det var vackert med kvinnor som får utbrott, kvinnor ska ju vara trogna sin man i alla väder, typ. Slutet var väl också lite av ett antiklimax. Men då får man minnas att det inte var Hitchcocks orginalslut. (läs trivia)

I övrigt är filmen snygg och som jag redan har skrivit är manuset intressant och det här är förtsås ett måste för Hitchcocks fans - även om jag personligen har sett bättre filmer av honom.


Förresten, vad är det som är så smickrande med att bli kallad för "monkeyface" som Gary Grant kallar Fontaine för :p

Film| Sherrybaby (2006)

Maggie Gyllenhal spelar en ung kvinna vid namn Sherry Swanson, som har missbrukar droger sen 16 års ålder och just blivit frisläppt från fängelset efter att ha suttit inne i 3 års tid. Det första Sherry gör när hon kommit ut, är att kontakta sin bror "Bob" som har tagit hand om hennes dotter Alexis under den tiden Sherry satt inne. Alexis som är mycket ung har svårt för att betrakta Sherry som sin mor, hon ser istället Bobs älskarinna "Marcia" som hennes sanna mor. Inte heller Marcia tänker överlåta Alexis till Sherry utan vidare...

Det här är utan tvekan en av de starkaste filmerna på ett bra tag. Sherry som tycks ha stannat i mognadsprocessen är lätt att ta sig till, både att avsky och att visa medlidande för. Hon vill ju inget ont egentligen, men allt hon gör blir ju bara så fel.
Hon fortsätter dessutom att umgås med fel människor det efter att hon har blivit frisläppt. En av dessa ärDean Walker, spelas av Danny Trejo. Han har visserligen varit fri från alkohol och droger under en längre period, men tycks inte göra så mycket för att hjälpa Sherry att komma ur hennes missbruk – han förvärrar det snarare.
Jag tycker att det var lite extra roligt att Danny Trejo spelar Dean, då han ofta förknippas med roller som langare, gangsters osv.

Maggie Gyllenhal har varit extra järv i filmen med ett par väldigt vågade och intima scener – det är inga scener som känns onödiga - dvs. exploatering av hennes kropp. De har en fast funktion i filmen och visar vilken psykisk instabil person Sherry verkligen är.

Det här är en film som både gör en glad, ledsen, förbannad och illamående. Men det finns mycket hjärta i filmen. Kanske den också hjälper vissa att förstå sig på missbrukares ångest istället för att snabbt döma ut dem.


Kuriosa: Maggie Gyllenhal tog hem priset för "bästa kvinnliga skådespelare" under Stockholm film festival. Hon har även vunnit andra priser för sin roll.

film| Saw III (2006)

Nu har man sett ännu en slafsig Saw film. Saw 3 (som den så finurligt heter) skiljde sig väl inte särkilt mycket från de andra två. Det kan hända att introscenen var något slafsigare den här gången (killen men ringarna i kroppen *ysch*). Storymässigt är den svag å faller på nästan samma dumnivå som Saw2, speciellt då det ska vara twist på twist i slutet. Är man ute efter lite lättsmält slafsunderhållning blir man nog inte besviken. Men är man ute efter samma nyskapa-anda som första Saw filmen blir man nog det.
Nu får det väl ändå räcka med Saw filmer va?

Film| Trion Från Belleville (2003)

Trion från Belleville är den mest konstnärliga filmen jag sett på länge. Den använder sig knappt av några ord – vilket inte är något dåligt – och flyter fram stillsamt och har en undergrävd humor.

Den handlar om en kvinna som tar sig över atlanten från Frankrike till USA för att finna sin son som blir kidnappad under ett cykellopp. Där träffar hon på tre avdankade showbusinesskvinnor som hon får bo hos.

Då filmen knappt använder sig av några ord får man låta bildspråket förra all talan. Vilket funkar bra men som kanske kräver att man är lite extra uppmärksam. Karaktärsstilen är flummig, alla figurerna ser mer eller mindre missbildade ut då det alltid är någon kroppsdel som är opropotionelig eller överdrivet stor. Det ser fult ut, men samtidigt är det något charmigt över det hela. Jag älskar hur man har valt att teckna amerikanerna på, stora feta och allmänt degiga i sättet de rör sig på – klockren bild måste jag säga ;)
Det här är en film för alla som gillar lite "udda" filmer.

Film| 300

300 bygger lite löst på slaget vid Thermopyle år 480 f.kr. mellan spartanerna och perserna. Perserna gick segrande ur striden men led av väldigt stora förluster och tiden det hade tagit de att krossa spartanerna gav den grekiska alliansen den tid som behövdes för att förbereda det fortsatta krigföringen.

Nu är 300 ingen seriös historia skildring utan är mer en actioninriktad film. Hela filmen är egentligen ett enda stort slag - Och snyggt är det - Många fina stillbilder och mäktig hårdrocksmusik i bakgrunden.

300 har blivit ett offer för politiken. Tydligen är det de som tycker att 300 är en propaganda film att den hyllar fascismen. Allt det där är ju bara skitsnack taget ur tomma luften. Om man nu måste såga en film behöver man ju inte gå så långt som att finna Hitlerreferenser.

300 är en mäktig bioupplevelse och man dras med för stunden. Men egentligen är det en ganska så menlös film men som ändå klarar sig så bra just för att den på nåt vis känns så nyskapande.

Film| A night at the museum (2006)

”Ben Stiller jobbar om nattvakt på ett museum där allt kommer till liv på natten…”

Jag såg den här filmen för att jag var sugen på lite dumdryg underhållning med lite läggning åt kiss och bajs hållet, såsom Ben Stiller och Owen Wilsons filmer brukar vara. Istället fick jag något barnvänligt crap med töntiga ”hur-viktigt-det-är-att-hålla-ihop” budskap.
Det var inte alls mycket i filmen som var roligt. Jag skrattade inte en ända gång åt den dryga apan som hela tiden snor Ben Stillers nycklar, inte heller skrattade jag när Ben fick Attila att gråta eller när pysslingarna förolämpar varandra. Det blir ju inte mycket roligare heller med Robin Williams pretentiösa figur med kärleksproblem. Det här är dynga kort sagt!

Film| Blood Diamond (2006)

Leonardo DiCaprio spelar en diamantsmugglare i Sierre Leone i början av 1990talet vid namn Danny Archer. Archer få höra talans om en värdefull diamant som en man vid namn Solomon har gömt från rebellerna. Men Solomon är inte intresserad av att sälja diamanten till Archer, han har sina tankar på ett helt annat plan – Att finna sin familj som han kom bort ifrån när rebellerna anföll hans by. Archer lovar förstås att hjälpa Solomon att finna sin familj mot att han få dela på diamantens förtjänst.

Det fina med Blood diamond är att den tar upp en politisk konflikt som fortfarande är aktuell. Nämligen den exploateringen som sker mot fattiga länder, om det så gäller diamanter, olja, kaffe eller bananer. Huvudkaraktären som DiCaprio spelar är också han intressant, han är skitig, vulgär, talar Sydafrikanska och bryr sig bara om en sak – sig själv.

Något som är lite tråkigt med Blood Diamond är att alla svarta är mer eller mindre korkade, inte allra minst Djimon Hounsous karaktär (Soloman), som på ett ställe i filmen inte ens kan förmå sig om att ljuga att han är en kameraman – plötsligt var det inte så viktigt att rädda sin familj eller?
Även Jennifer Connellys karaktär som en nyfiken journalist, känns lite tråkig då hon faller in i mallen hur en journalistbrud ska bete sig.

Blood Diamond är 2h och 20minuter lång. Filmen är fantastisk fram till de sista 30 minuterna då den blir lite mjäkig – typ sentimental. Hade den bara fortsatt i samma skitiga spår hela vägen hade det här vart en riktig höjdarfilm. Men i överlag är det en bra actionthriller som är både underhållande och allvarlig.

Blev en hel del retro filmer nu i helgen, först komedi med Lorrygänget och Monty Python, för att sedan se lite hårdare filmer, A Clockwork Orange, Terminator 1&2 och som avslutningsvis Braindead. Det här är förstås filmer som man ska ha sett - och som man måste älska ;)

A clockwork Orange

Terminator


Monty Pyhton and the Holy grail


Terminator 2

Braindead


Yrrol - En kolossalt genomtänkt film

Film| Birth (2004)

”Anna (Nicole Kidman) är en änka som äntligen har kommit över döden på sin man Sean och som nu är redo att leva vidare sitt liv och gifta om sig. Plötsligt dyker det upp en tio-årig pojke (Cameron Bright) som hävdar att han är hennes döde man och varnar henne för att gifta om sig.”

Birth låter väl onekligen som en intressant film när man läser dess handling? Och visst hade det kunnat vara så, om inte allt i filmen hade varit så dumt. När pojken först dyker upp skrattar folk åt honom och tar honom inte för givet, vilket förstås är den rimligaste reaktionen. Men när han sedan dyker upp andra, tredje, fjärde gången - börjar de plötsligt att tro honom, inte till 100% men det finns i alla fall en önskan om att pojken talar sanning. Det som då är så korkat är att killen aldrig säger något som verkligen övertygar en om att han är Sean. Om han t.ex. vill övertyga Anna behöver han ju bara berätta om intima detaljer som bara de båda känner till. Likaså när han talar med Seans anhöriga/vänner osv. Istället drar han ut på det hela ända till det sista. Om själva utdragandet är en anledning till att göra filmen mer spännande har man totalt misslyckats då det istället gör filmen så förbaskat seg och utdragen.
Och givetvis ska det finnas en twist i slutet! Det är fan så att man börjar undra om det inte är M. Night Shyamalan som regisserat skiten.

Nicole Kidman är den ända anledningen till att man sitter kvar fram till sluttexterna och kanske ända anledningen varför man överhuvudtaget ska se filmen. Kidman är ju trotsallt jävligt bra i alla filmer hon medverkar i. Och när det bjuds på lite Kidmannudity tidigt i filmen är det svårt att släppa tanken på att det kan bli mer sånt mot slutet ;)

Film| The Blues Brothers (1980)

Fan har man inte sett Blues Brothers har man verkligen missat nåt. Och nej det räcker givetvis inte med att man ha sett den från ’98. Den är inte samma sak utan John Belushi – som tyvärr knarkade ihjäl sig.

"Our Lady of Blessed Acceleration, don't fail us now."

Blues Brothers handlar om de båda bröderna Jake (Belushi ) och Elwood Blues (Dan Aykroyd). Jake har nyligen blivit frisläppt från Joliet (jail – fängelset) och blir mycket paff över att få veta att hans band har splittrats. Dessutom måste han hjälpa till med att betala av en skuld till ett missionshus (varför minns jag inte :P). Jake och Elwoods första uppdrag blir alltså att sammanföra bandet och sedan spela in de pengar som behövs innan det är för sent. Men det är verkligen ingen lätt uppgift då de få båda polis, bönder, nazister och en mordisk kvinna (spelad av Carrie Fisher) efter sig…

Det sköna med Blues Brothers är just dess oseriöshet. Den bryter ständigt mot Newtonslag med bilar som flyger överdrivet högt och fall som ingen människa hade överlevt. Och mellan de vilda actionsekvenserna kan man vila sina öron till glädjefyllda sånger som framförs av bland annat James Brown, Ray Charles m.m.

De första 40minuterna kan kännas lite sega, musiken är inte de bästa i filmen och humorn känns inte heller riktigt uppvärmd.
När de först anländer till Countryklubben börjar humorn att hagla in för att sedan blir galet hysterisk utan någon tid för andrum. Jag syftar förstås på den spektakulära biljakten mot slutet med ett femtiotal demolerande polisbilar ;)

Blues Brothers är en film med ett mycket högt replay-value, en film som jag helt plötsligt kan börja tänka på av ingen speciell anledning. Det är väl bara det att det är så mycket minnesvärda scener i filmen – och dialoger förstås.
Dan Aykroyd och Belushi har inte gjort en bättre roll och John Landis har aldrig gjort en galnare film!

Film| Sinbads tusen äventyr (1958)

En äkta filmklassiker från ’58, kanske också den bästa av de ”tidigare” Sinbad filmatiseringarna.

I filmen slåss vår hjälte Sinbad mot massor av härligt dockanimerade varelser: såsom cykloper, drakar, levandes skelett å lite annat smått å gott. Snubben bakom animationerna är självaste Ray Harryhausen (legend!), som använder sig av samma dockteknik som man gjorde King Kong med. Och visst är det snyggt gjort, med tanke på tidens begränsningar.

Varför jag gillar den här filmen så mycket (fastän att den egentligen är rätt kass) är dels av nostalgiska skäl och dels för att jag bara älskar den här typen av tidiga matinéäventyr med specialeffekter som kan te sig lite simpla idag.
Hade äventyret kommit ut idag med dagens teknik hade man inte varit allt för sen med att såga den. Manuset är ju faktiskt riktigt bedrövligt och missarna är många – men det är ju just missarna man har så förbaskat kul åt :)

En scen som jag har lite extra roligt åt är när Sinbad ber sin allsmäktige ande om hjälp att ta sig över en avgrund med flytande lava. Vad gör då den allsmäktige anden - som tydligen är så kraftfull att skurken i filmen tänker styra världen med dess hjälp? Jo, den ger Sinbad ett rep att ta sig över avgrunden med..................Ett vanligt jävla rep!… Är det vad den allsmäktige anden kan åstadkomma som bäst? Han som tidigare i filmen sätter upp en osynlig barriär som skydd mot en elak cyklop?....Ett jävla rep!
Hade jag vart Sinbad hade jag fan strypt den jävla anden med hans satans rep!

Seriöst vad tänkte de på när de skrev manuset =P
Fler roliga missar från Sinbad kan man läsa om på badmovies.org