Filmrecension| Tagged: The Jonathan Wamback Story

Tagged: The Jonathan Wamback Story (2001)

Regi: John L'Ecuyer Manus: Michael Amo & Elizabeth Stewart
Medverkande: Tyler Hynes Christopher Jacot Marnie McPhail Ron White




"Tagged: The Jonathan Wamback Story" är baserad på en sann händelse som ägde rum i Ontario sommaren 1999. Jonathan blir svårt misshandlad av ett ungdomsgäng och hamnar i koma. Därefter följer en lång återställning för Jonathan.

Det här är en film som man blir mycket upprörd över att se. Jonathan är en kille som man lätt kan känna igen sig i. Han är inte genomgod utan bara en helt vanlig kille som lätt hamnar i trubbel pågrundutav sin uppkäfthet. Hans motto är något som Grynet förespråkar - Ta inte skit. Med facit i hand borde Jonathan givetvis ha ignorerat "tuffingarna", men det är som vi alla vet inte alltid så lätt. Börjar man dessutom att umgås med den typen av vänner som Jonathan gör, blir det ännu värre.

I filmen beskylls Jonathan för att ha skrivit ett rasistiskt påhopp på en toalettvägg. Vilket egentligen var Jonathans vän som skrev. Nu vet man ju inte exakt hur mycket "sanning" det finns i den här filmen. Det kan säkert ha varit så att i verkligheten var det Jonathan som klottrade på toalettsvägen. Men för att underlätta för oss filmtittare vems parti man ska ta, vill man gärna inte sitta och heja på en rasist.

Rasism eller ej. Det är inget som ursäktar det dådet som Jonathan råkar ut för. Att misshandlas till marken av 5-10 grabbar och sedan fortsätta att mot ta slag även när man ligger nästan medvetslös är ett oförlåtligt dåd som bara riktigt fega typer sysslar med.

Det är intressant hur modern till gärningsmännens huvudman 'Kyle' ställer upp för honom, det tycks inte finnas i hennes värld att hennes son kan ha gjort något olaglig. Det som man kan tänka på är hur långt man själv hade gått med att försvara sitt barn. Hade man varit en sådan ignorant kärring som Kyles mor?

"Jonathan Wamback Story" är en intressant film, men jag blev lite besviken på hur den slutade. Det kände så plötsligt och ofullständigt. Jag menar, varför gjorde de en film om just Jonathan? Det finns ju oändligt med ungdomar som blir svårt misshandlade och som kan råka ut för värre öden än Jonathan, antingen döden eller ett öde som jag tycker verkar vara mycket värre - att bli förlamad resten av livet -.

7/10 - klart sevärd

Sport| Innebandy finalen

För första gången någonsin har jag tittat på en hel innebandy match. Och vilken match dessutom! Sverige låg under Finland med 3 mål efter bara 10 minuter, men lyckas att vända det i andra perioden. I tredje perioden spelar man sex lika mot finland och det hela avgörs i en mycket spännande sudden death, där Sverige kvittera efter ca 5 minuter.
Lite tråkigt var det ändå att målet kom en stund efter att en av Finlands spelare blev utvisad. Ett domarbeslut som var lite tveksamt och det kommer säkert att tjuras en hel del över det.

VM GULD TILL SVERIGE!!!!

Filmrecension| Chinatown

Chinatown (1974)

Regi: Roman Polanski Manus: Robert Towne
Medverkande: Jack Nicholson Faye Dunaway John Huston




Los Angeles 1937. Privatdeckaren Gittes är expert på skilsmässofall. En dag får han i uppdrag av en dam att skaffa bevis på att hennes make är otrogen. Gittes ansträngningar resulterar i mord och han hamnar i en livsfarlig härva som handlar om mark och vatten.

Chinatown tar upp ett viktigt samhällsproblem som säkert är minst lika aktuellt idag på olika ställen i världen. Hur vet polisen egentligen att de jobbar för de "goda" snubbarna och inte för de "onda"? Ett problem som var vanligt förekommande i Chinatown, därav uttrycket inom poliskåren "att göra så lite som möjligt". Ju mindre man gör desstu mindre risk att man hjälper fel person.

Chinatown handlar egentligen inte ens om staden Chinatown, utan utspelar sig i L.A. Inte för att det är något som spelar någon roll, men lite missvisande kan det ändå vara.
Jack Nicholsons karaktär befinner sig mitt i smeten mellan mord, otrohet och familjeintriger. han får ett riktigt tufft jobb med att avgöra vem eller vilka han kan lita på.
Manuset känns som skräddarsytt för Jack Nicholson. Jag är ytterst tveksam att någon annan hade kunnat göra rollen som Jake Gittes bättre. Även Faye Dunaway är av världsklass.
Roman Polanski har verkligen känsla för detaljer. Bara en sådan sak som att man kan se att det har hängt en tavla på en vägg i ett rum som har blivit uttömt, känns som en ganska så självklar sak, men är inget som man ser i "vanliga" filmer, där detaljer tycks glömmas bort.
Chinatown är spännande, mystisk och vacker. Men jag måste erkänna att jag först blev jävligt lack på slutet. Efteråt förstod jag att filmen inte hade kunnat sluta på ett bättre sett.

Man måste verkligen tacka Jack Nicholson som övertalade Polanski att återvända till L.A. för att göra filmen (4 år efter mordet på sin fru), annars vet man ju inte vad det hade kunnat bli för ett tattare som regisserade filmen.


"I goddamn near lost my nose. And I like it. I like breathing through it"





10/10 - världsklass

Intresse Nytt!

Nu har jag alltså kommit igång på allvar med min blogg. Det gick lite segt i början, men det är helt pågrundutav de datorena som jag tvingas att sitta med i min skola, att de inte tillåter cookies. Drygt som fan :( Nu har jag iallafall bara en vecka kvar i skolan, sedan flyttar jag hem till min kära mor och bredbandet igen. Men bara för ett kort tag, har planer på att flytta in i en egen lägenhet :)
Nog om det.

Så här i början kan det se ut som att recensera filmer bara på måfå och att min betygssättning är likadan. De som känner mig sen innan vet att så är inte fallet. De filmer som jag skriver en ress på är helt enkelt de filmer som jag senast såg på. Jag har jag endel recensioner som jag har skrivit på www.omfilm.net som jag tänkte börja med att klippa över, innan jag skriver nya och färska sådanna.

Betygssättningen är inte alls så slumpvis som den kan kännas. Jag har på omfilm.net i skrivande stund betygsatt 1683 filmer och tv-serier. Och röstfördelningen ser ut som följande:

1:or	14 stycken (0%)
2:or	52 stycken (3%)
3:or	166 stycken (9%)
4:or	241 stycken (14%)
5:or	421 stycken (25%)
6:or	416 stycken (24%)
7:or	256 stycken (15%)
8:or	82 stycken (4%)
9:or	27 stycken (1%)
10:or	8 stycken (0%)

Adressen till min röststatistik här

Varför skriver jag då den här bloggen?

I första hand skriver jag för min egen skull. För att förbättra mitt skrivande och samtidigt öka mitt film-analys-öga.

Mina betyg är personliga. Jag tar ingen hänsyn till vad andra sätter för betyg på filmer. Men det hoppas jag inte eller att någon får för sig att jag gör :)

Vi upplever alla filmer på olika sätt, det är helt fel att anklaga någon för att ha fel smak. Däremot kan man ifrågasätta hur folk sätter sina betyg. Av egna erfarenheter är det de som ger filmer som de tycker är halvbra en 7-8 i betyg. Vilket egentligen borde vara 5-6.
När jag betygsätter filmer tar jag hänsyn till alla de faktorena som gör en film bra. Underhållning, foto, nyskapande osv.
Jag antar att alla gör det, men jag vill betona det så att inga frågetecken uppstår.

Den här bloggen är oxå tänkt att fungera som en avlastning för alla idiotiska ideér och tankar som dyker upp i min skalle. För det mesta är det väl filmtankar, så det lär vara det som dominerar min blogg i första hand :P

Till sist, enjoy och häng kvar så länge du orkar =)

Filmrecension| Dancer in the Dark

Dancer in the Dark (2000)

Regi & Manus: Lars von Trier
Medverkande: Björk Catherine Deneuve David Morse Peter Stormare


Selma är en tjeckoslovakisk kvinna som lider av en ögonsjukdom som kommer att göra henne blind med tiden. Samma sjukdom har hennes son Gene. Selma kommer till USA i hopp om att livet där, är som i de hollywoodmusikaler som hon brukar se på i sitt hemland. Livet i Amerika visar sig inte vara så lätt som hon först hade trott. Hon jobbar på en fabrik som framställer köksredskap. Pengarna som blir över sparar hon, för att kunna ge sin son den ögonoperation som han behöver. Allt fungerar relativt bra fram till den dagen då hennes gode granne Bill berättar för henne om sitt pengaproblem.

Det här är som väntat en mycket känsloladdad film. Selma är så genomgod att man ibland kan tro att hon är korkad. Men hon tänker ju bara på sin sons framtid i första hand. Som den dagdrömmare som Selma är får hon ibland musikaliska visioner. De musikaliska momenten känns lite tveksamma. De är inte riktigt så fantasifulla och pampiga som de säkert är menade att vara. Det är förvisso inget som stör mig, eftersom att jag ändå inte är något musikal-fan. En annan grej som jag störde mig på i början, är att Dancer in the dark är filmad med en ryckig handkamera. Det känns väldigt rörigt och jag blev lite smått yr i skallen av det. Men det är ändå bara smådetaljer om man jämför med hur fantastiskt vacker Dancer in the dark egentligen är. Den är inte sådär löjligt sentimental och melodramisk som Hollywood filmer oftast är. Det sentimentala kryper fram av sig självt inne i en. Det behövs inga stråkar eller violiner i bakgrunden som talar om för oss att nu är det okey att gråta.
Det här är en mycket bra film som nästan når upp i samma klass som Lars Von Triers Dogville,,,,enligt mig :)

7/10 - underbar

Filmrecension| Grabben i graven bredvid

Grabben i graven bredvid (2002)

Regi: Kjell Sundvall Manus: Sara Heldt baserat på roman av Katarina Mazetti.

Medverkande: Elisabeth Carlsson Michael Nyqvist m.fl


Grabben i graven bredvid börjar som något som kunde vara en skön "feelgood movie". Med sina vackra sommarbilder så fungerar den perfekt som en film att se på vintertid då man sitter och väntar på den varma sköna sommaren. Tyvärr så blir filmen snart väldigt löjlig och banal. De båda huvudkaraktärena Desirée och Benny är varandras raka motsatser. Hon är stadsbor och pedantisk och satsar stenhårt på karriären. Han är en bonde och en slusk. Han lever efter gamla ideal där kvinnan ska stå vid spisen och ta hand om barn (Bara för att man är en bonde så behöver man inte leva så *suck*). Deras första möte är pinsamt och lite småroligt till en början. Men det blir snart också väldigt löjligt. Blandannat så kan inte Desireé göra köttbullar, för hon är ju en stadsflicka. Han läser inga böcker, för han är ju en bonde.
(OBS! SPOILERS)
När hon flyttar till Stockholm träffar hon på en "snygg" man. han visar sig sedan vara egotrippad och dum. Hon åker tillbaka till Benny, bara för att se att han har en ny kvinna. Filmen kunde ha slutat här, det hade vart ett bra slut. Istället får vi se vad det är för en kvinna som Benny har blivit ihop med. Hon jobbar som sjuksköterska och visar sig vara raka motsatsen till Desiree. Hon kan blandannat göra köttbullar!!! När den nya kvinnan är uttråkad en kväll så föreslår Benny att hon kan läsa en bok, varpå kvinnan svarar spydigt "En bok? varför det? Har man läst en så har man läst alla". Observerar att kvinnan jobbar som sjuksköterska och borde därför vara en anning intelligentare än så. Men hon bor ju på landet, alla vet ju att folket på landet inte läser böcker. *Suck*
Vad som sedan händer här efter behöver man inte vara en spåman för att lista ut.
(End of spoiler)

Grabben i graven bredvid lyckas enligt mig inte ens med att vara en hyfsad "feelgood movie", då det helt enkelt är en alldeles för banal historia.

4/10 - ganska dålig

Filmrecension| Pi

Pi (1998)

Regi & manus: Darren Aronofsky
Medverkande: Sean Gullette Mark Margolis Ben Shenkman


Maximillian Cohen är en underlig man. I sin strävan att finna ekvationer i naturen blir han paranoid och tror sig kunna finna en matematisk formel som kommer att ta honom till en annan värld. Hans tankar om att finna en annan värld börjar då han träffar på en ortodox jude som vill ha hans hjälp att finna en matematisk formel i Talmuden.

Phi är en spännande och mycket paranoid berättelse. Man vet aldrig vad som kommer att hända härnäst. Och mot slutet blir det otroligt konstigt. Darren Aronofsky använder skickliga och snabba klipp likt de han använder sig utav i sitt andra mästerverk Requiem for a dream. Vad som gör Phi så briljant är just dess udda handling och dess unika stil. Påminner nästan lite om David Lynch’s Eraserhead.

7/10 - klart sevärd

Filmrecension| Levity

Levity (2003)

Regi & Manus: Ed Solomon
Medverkande: Billy Bob Thornton Morgan Freeman Holly Hunter Kirsten Dunst

Billy Bob Thornton spelar Manuel Jordan, en ganska så trögsint och humorbefriad man full av skuldkänslor. Efter att ha suttit inne 21 år för mordet på Abner Easley, söker han sig till dennas syster (Holly Hunter) för att få förlåtelse. Men som den ynkrygg han är vågar han aldrig erkänna sin sanna identitet för henne. Manuel får snart jobb som vaktmästare hos en präst (Morgan Freeman). Hans lön består av tak över huvudet och mat. Här träffar han på Sofia Mellinger, en ung drogmissbrukande tjej från överklassen som umgås med ghettofolket.

Levity är en ganska så känslosam berättelse. Manuel är en tragisk figur som hela tiden påminner sig själv om att hans liv är värdelöst. Man tycker synd om den här tragiska typen som har problem med att lämna sitt förflutna. Morgan Freemans karaktär fungerar som en mentor till Manuel. Något som passar Freeman bra eftersom att han är lite av en mysfarbror. Levity håller ett fint tempo, något förutsägbar kanske, men är en film som det är lätt att bli lite tårögd utav när man ser den. En sevärd film heltklart.

6/10 - helt okey

Filmrecension| Airheads

Airheads (1994)

Regi: Michael Lehmann Manus: Rich Wilkes

Medverkande:
Brendan Fraser Steve Buscemi Adam Sandler Joe Mantegna Michael McKean m.fl

Tre stycken hårdrockare bryter sig in i en radiostudio för att få sin demo spelad. Det hela urartar sig sedan till en gisslan situation. Bandets ledare Chazz (Brendan Fraser) är den som är intelligentast av de tre IQlättviktiga idioterna. Han har just blivit utsparkad av sin flickvän och är därför extra desperat att få sin demo spelad. De andra två, Rex och Pip, gör mest vad de blir tillsagda. Pip (Adam Sandler) är den mesiga av de tre och försöker för det mesta att dra sig ur det hela. Rex (Steve Buscemi) är nog den av de som ställer till med mest problem, blandannat så är det han som är först med att dra fram sitt vapen (Vattenpistoler). Gisslansituationen spelas upp på radio och de tre hårdrockarna blir snabbt populära och får en stor skara med fans.
Just scenen då Chazz går ut för att tala med polisen är nästan lite skrämmande likt scenen då Al Pacino går ut från banken i ”Dog day afternoon”.
Skämten är ganska så roliga, men jag önskar att man fått se mer av Adam Sandler.
Annars så är väl den roligaste karaktären den som Michael Richards spelar. En man som befinner sig inne i radiostationen och som kryper runt i ventilationssystemen.
Airheads är delvis en rolig komedi, men samtidigt lite tråkig eftersom att den aldrig riktigt överraskar en.

5/10 - sådär

Filmrecension| Requiem for a Dream

Requiem for a Dream (2000)

Regi: Darren Aronofsky Manus: Hubert Selby Jr.

Medverkande:
Jared Leto Jennifer Connelly Ellen Burstyn Marlon Wayans m.fl


Saraiär änka och leveriett trist och innehållslöstiliv tills hon plötsligtifår möjligheten att varaimed på tv. Föriatt bli snygg ochismal när hon fårisina 15 minuter iirampljuset luras hon tillien livsfarlig pillerdiet.
Underitiden börjar sonen Harryioch hans nya flickväniMarion Silver sakta öppnaisig för varandra. Bådaikänner att de hittatiräddningen ur åratal aviisolering och smärta. Nuiskapar deras kärlek enikonstgjord tillflyktsort där deikan stänga världen ute.iNär Harry och hansibäste vän Tyrone framgångsriktilanserar sig själva somiknarkhandlare börjar de treikänna sig oövervinnerliga.

Darren Aronofsky är sannerligen ett riktigt geni. Filmen har ett jäkligt högt tempo som inte ens MTV kommer i närheten av.
Historien med Sara Goldfarb var den som berörde mig mest. Det börjar med att hon tar ett bantningspiller. Hon känner av en alldeles underbar känsla som hon inte har känt av förut. När känslan sedan inte återvände, gör hon något ytterst korkat, hon höjer sig egna dos med två piller.
De andra huvudkaraktärena hade iallafall valt att bli knarkare. Sara faller i drogmissbruket för att hon är blåögd och dum.
Just piller användandet är något man kan ifrågasätta. Idag lever vi i ett samhälle där många av oss går på antidepressiva medel. I början känns det underbart att ta medicinen. Man känner sig mer avslappnat och vågar ta för sig mer. När effekten avtar så kan det vara så lätt för en att själv höja dosen, precis så som Sara gör i filmen.
Jag känner till folk som har fallit in i drogmissbruk pga antidepressiva medel, just därför känns Saras historia så otroligt sann och skrämmande för mig.

10/10 - världsklass

Filmrecension| The General

The General / Så går det till i krig (1927)

Regi & Manus: Buster Keaton /Clyde Bruckman


Buster Keaton spelar den modiga (ibland klumpiga) lokföraren Johnny Gray. Han har två stora kärleker i sitt liv; sitt tåg (The General) och sin fru Annabelle. När inbördeskriget drar igång, går Johnny och anmäler sig till militärtjänst. Han blir nekad tjänsten eftersom att han anses mer viktig som maskinist. Hans fru Annabelle tror att han är en fegis och vägrar att tala med honom förens han är i en uniform. Ett år senare råkar Annabelle befinna sig på ”The General”, som blir stulet av några unionsspioner. Johnny blir vittne till detta och en actionfylld jakt drar igång.

Tågscenerna är snabba och lagom adrenalinframkallande. Buster Keaton med sina otroliga stunts lyckas att förvåna och chocka en gång på gång. Backgrundsmusiken består av klassiska melodier som oftast passar in i filmens händelser.
Jag tycker deffinitivt att The General är en odödlig film. Den kanske inte frambringar lika mycket skratt idag som då, men jag drog iallafall på smilbanden ett flertal gånger och brast verkligen ut i skratt då Keaton råkar vända en laddad kanon mot sitt egna tåg, ansiktsuttrycket på honom när han upptäcker det är oslagbart ^^

6/10 - klart sevärd

Filmrecension| Laam yan hung lui yan home

Laam yan hung lui yan home/ Love in the River (1998)

Regi & Manus: Wai Gwong Jue




Den här filmen innehåller två filmer i sig. I den första filmen som kallas för ”Den första affären”, handlar det om en kvinna vid namn Ching, vars män alla har dött en mystisk död. En Journalist vid namn Ho, ska skriva om de mystiska dödsfallen, men blir sedan sexuellt involverad med kvinnan. Efter första umgänget med kvinnan så är Ho bara nån meter från att dö i en olycka.
Precis som i så många andra asiatiska filmer vilar det en förbannelse över kvinnan. De som har sexuellt umgänge med henne råkar ut för dödsolyckor.
Historien är kanske inte det bästa, men filmen är vackert filmad och det finns en härlig komik i det hela. Som Ho’s fula boss, Big Mouth Al.
Andra historien ”Den andra affären”, är ingen skräckberättelse som första. Här handlar det istället om en kvinna som gör ett vad med sina tre vänninor att hon ska få en viss mans uppmärksamhet. Det är en ganska så söt berättelse, med en viss tvist i slutet. Precis som i första filmen så innehåller den en hel del erotik. Men inte den grova sådann, utan den söta ;P
Andra filmen var annars inte lika tillfredställande som första. Den första var spännande och lagom mystisk. Medans den andra filmen nästan var lite väl sockersöt. Det samlade betyget får därför bli en femma.

5/10 - sådär

Filmrecension| Little Big Man

Little Big Man (1970)

Regi: Arthur Penn Manus: Thomas Berger (novel) & Calder Willingham

Medverkande:
Dustin Hoffman Faye Dunaway Martin Balsam

Jack Crabb (Dustin Hoffman) är 121 år och berättar om sitt indian liv. Det börjar med att Crabb är 10 år och hans familj blir mördade av Pawnee indianerna. En indian från en annan stam tar hand om Crabb och hans äldre syster. Systern flyr dock under natten och Crabb blir ensam kvar med indianerna. Indianerna är dock vänliga mot honom och behandlar honom som om han vore en av deras egna. Crabb lever med indianerna under en lång tid och får namnet Little Big Man, pågrundutav att han är så kortväxt. När han blir äldre söker han sig till sina egna. Han får bo hemma hos en pastor och hans fru Louise Pendrake (Faye Dunaway ). Hon förespråkar kristendomen för honom. Han blir en trogen kristen och undviker all möjlig kontakt med flickor i sin egen ålder, för att inte ledas in i frestelsen. Men hans kristna liv upphör dock ganska så snart då han finner att Mrs. Pendrake låter sig själv falla i frestelsen med andra män. Besviken över detta beger sig Crabb av och börjar jobba med en svindlare. De säljer mirakelmedicin, vilket givetvis är rena bluffen. De blir upptäckta och Crabb får tänka om ännu en gång hur han ska leva sitt liv. Under sin resas gång stöter Crabb på olika kända historiska personer likt Tom Hanks i Forrest Gump. Han stöter blandannat på Wild Bill Hickok, som tyvärr känns väldigt mesig om man jämför med hur han gestaltas i blandannat Deadwood. Crabb får även bekanta sig med den legendariske generalen George Armstrong Custer, som kommer att bli hans ärkefiende.

Little Big Man växlar mellan att vara en lite småmysig äventyrs-komedi till att bli grav allvarlig. Scenerna då man får se de blå amerikanska soldaterna slakta indianerna, både kvinnor och barn är väldigt hemska. Tyvärr så känns det som att allvaret försvinner då det 5 minuter senare blir en renodlad komedi igen. Dessutom kan komedin te sig lite väl fjantig ibland.
Little Big Man är enligt mig en liten småmysig film (ibland hemsk), som är underhållande för stunden och vacker att se på, men bjuder inte på något nytt eller helt oväntad.

5/10 - sådär

Filmrecension| The Matador

The Matador (2005)

Regi: Richard Shepard Manus: Richard Shepard
Medverkande: Pierce Brosnan Greg Kinnear Hope Davis


" I hate these Catholic countries. It's all blushy-blushy and no sucky-fucky."

En deppig affärsman (Greg Kinnear) och en torped (Pierce Brosnan) träffas och blir vänner. Affärsmannen har ett stadigt förhållande och är på väg upp i karriären, Torpeden behandlar kvinnor som en slit och släng vara och lider av allvarliga sociala problem, då han alltid tycks göra folk runt omkring sig förbannade på honom.

Jag har alltid tyckt att Pierce Brosnan är en bra skådis. Förutom när han spelade Bond. Det är riktigt kul att se hur Pierce nästan gör parodi på sin gamle roll. Här är han inte den store charmören, utan här är han en tragisk försupen föredetting som nästan alltid säger fel saker. Men ack så mycket mer karaktär Julian Noble har jämfört med James Bond. Filmen håller ett fint tempo och man drar ofta på smilbanden. De roligaste scenerna är när Pierce och Greg Kinnear konvenserar med varandra. Julian har en förmåga att alltid säga fel saker, vilket gör Danny väldans osäker. Det här är en film om kärlek och vänskap! Den är varm och skön och fruktansvärt rolig. Tråkigt att den skulle sluta så plötsligt, hade gärna sett att den varit något längre.

7/10 - klart sevärd

Filmrecension| The Last Emperor

THE LAST EMPEROR / Den sista kejsaren

Regi: Bernardo BertolucciManus: Mark Peploe & Bernardo Bertolucci baserat på Henry Pu-yi biografi ”From Emperor to Citizen: The Autobiography of Aisin-Gioro Pu Yi”

Det här är en historisk berättelse om Kinas sista kejsare Pu Yi (1906-1967), baserad på en självbiografi skriven av Pu Yi och hans äldre bror.
Berättelsen börjar med att Pu Yi förflyttas från Manchuriet till sitt nya hem, Den förbjudna staden, där han krönts till Kinas nya härskare endast tre år gammal. Han undervisas av munkar och har ständig uppassning från tjänstefolket.
Åtta år gammal träffar Pu Yi för första gången en pojke i sin egen ålder och det är först nu han förstår vilket instängt liv han lever. Han får aldrig lämna Den förbjudna staden och kan på så vis inte heller umgås med andra barn.

Efter den här ytterst sega inledning blir filmen ändå lite intressantare, då Pu Yi träffar på Reginald Johnston (Peter O'Toole). Han är en informatör från Skottland som agerar som Pu Yi's personliga lärare och rådgivare. Det bildas ett starkt vänskapsband mellan dem båda, som vi filmtittare tyvärr inte får ta någon större del utav, då vänskapen mellan de båda känns väldigt kylig. De ser inte alls ut att vara de goda vänner som de egentligen är menade att vara. Men trots allt byggs det upp en trevlig stämning och man börjar att intressera sig för kejsaren. När Pu Yi sedan är vuxen och lämnar Den förbjudna staden, är det inte lika intressant längre. Vilket det egentligen borde vara, för nu är vi trots allt i början av andra världskriget. Kejsaren träffar på sina ärkefiender, japanerna, som framställs som genomonda. Men trots att de är fiender så kanske han måste välja deras sida för att klara sig igenom kriget. Det här mötet kunde ha varit intressant, men känns även det bara trist, precis som många andra delar av filmen. Japanerna är precis lika tomma och innehållslösa som alla de andra karaktärena Pu Yi stöter på. Och egentligen får man inget större grepp över Pu Yi heller, för även han känns förvånansvärt innehållslös.

Den här filmen kan lätt jämföras med Martin Scorsese misslyckade Kundun (1997). Vackert filmat, bra soundtrack, realistiska kostymer, men tråkiga och innehållslösa karaktärer. Precis som i Scorsese film talar alla dessutom engelska, vilket också är något som drar ned betyget. Hur Den siste kejsaren kunde vinna 1987's Oscar för bästa film, plus ytterligare åtta Oscars, är för mig ett mysterium.

5/10 - sådär

Filmrecension| Phantom of the Opera

Phantom of the Opera (2004)

Regi: Joel Schumacher Manus: Andrew Lloyd Webber & Joel Schumacher; baserad på romanen av Gaston Leroux
Medverkande:

Gerard Butler, Emmy Rossum, Patrick Wilson, Minnie Driver ,m.fl.

Fantomen på operan är en klassisk berättelse, som de flesta säkert redan känner till.

En bitter man med ett deformerat ansikte bor under ett Operahus i Frankrike. Han tvingar dem som använder "hans" operahus att betala lön och alltid lämna en logé ledig till honom. När den gamle operaägaren lämnar Operahuset och ett par nya tar över, ignorera de helt Fantomens krav. Den första som får känna av fantomens vrede, är den "skönsjungande" primadonnan Carlotta (Minnie Driver).

Fantomen spelas av Gerard Butler, som vi tidigare har sett i skitfilmer som Tomb raider 2 och Timeline. Han blir besatt utav balettdansösen Christine, spelad av Emmy Rossum (då endast 16 år gammal!) När hon avvisar hans kärlek brakar helvetet löst.

Fantomen på Operan är en mycket vacker berättelse. Många sånger ger en rysningar i hela kroppen. Speciellt inledningen, då takkronan hissas upp mot taket till tonerna av den pampiga "Fantomen på operan"-melodin, en aning remixad, men ack så vacker. Emmy Rossum är otroligt söt och passar väldigt bra in i rollen hon spelar. Gerard gör sin roll som fantomen utmärkt. Patrick Wilson's karaktär, Raoul, är däremot mindre intressant, men behövs för att förra storyn vidare. Men den som jag nästan tycker imponerar mest är Minnie Driver som den vedervärdiga divan Carlotta. Även om Minnie Driver till skillnad från de andra inte sjunger sina sånger själv, tycker jag att det är hon som levererar mest på något vis.

Fantomen på Operan är en mysig film som passar bra att se tillsammans med flick-/pojkvännen ;)

7/10 - klart sevärd

Filmrecension| Populärmusik från Vittula

Populärmusik från Vittula (2004)

Regi: Reza Bagher Manus: Reza Bagher (baserad på roman av Mikael Niemi)

Medverkande:
Max Enderfors, Andreas af Eneheielm, Björn Kjellman m.fl

”Trummor är fan det bästa i världen. Jag vet inte om det är bättre än fitta för det har jag inte provat ännu, men jag tror att fitta är överreklamerat!”

Historien utspelar sig i Tornedalen i norra Sverige, nära den finska gränsen. Det är en plats där befolkningen känner sig utanför det övriga Sverige, underlägsna och annorlunda, varken som riktiga svenskar och inte heller som finnar. Det är 60-talets mitt och asfalten och rockmusiken gör entré.

Det här är kanske första gången någonsin som jag tycker att en film är bättre än boken som den baseras på. Jag tyckte att boken var riktigt dryg att ta sig igenom och hade därför inte heller några större förväntningar på filmen. Vilken tur då att mina förväntningar visade sig vara fel. Det här är en skön film som visar hur det är att leva i utanförskap och hur det svenska norrlandssamhället såg ut på 60-talet. Tyvärr så tycker jag att ”fantasy”-sekvenserna förstör lite då de är allt för flummiga. Men eftersom att de är med i boken så kan man väl inte gärna ignorera dem, antar jag.
Skönast i filmen var annars Björn Kjellmans karaktär, Greger- ”Det går nog!”. Lite synd att han inte är med så mycket, men racet mellan honom på cykel och skolbussen är inget man glömmer i första taget ;)
En liten detalj som jag stör mig på är att vissa skådisar talar rikssvenska. Det förstör ju själva bilden av det finsk-svenska språket som man har i Pajala.
Hursomhelst så är det här en av de roligaste svenska filmer som jag sett på länge.

6/10 - helt okey

Filmrecension| Bangkok Hilton

Bangkok Hilton (1989)

Regi & manus: Ken Cameron

Medverkande:
Nicole Kidman Denholm Elliott Hugo Weaving m.fl.



Australiensaren Katrina Stanton (Nicole Kidman) söker efter sin far som hon aldrig har träffat. Hennes spår leder till Thailand. På vägen träffar hon på en charmig man som kallar sig för Arkie. Då Katrina inte finner det hon söker efter i Thailand, bestämmer hon sig för att bege sig hem, tillsammans med sin nyfunne vän. I tullen blir hon stoppad då en narkotikahund finner 2 kg heroin i hennes väska. Och hennes nyfunne vän syns inte heller till. Katrina förflyttas till Thailands mest ökanda fängelse ”Bangkok Hilton”. Hon riskerar dessutom att få dödsstaff. Hennes far (Denholm Elliott) får reda på hennes besök i Thailand och bestämmer sig för att besöka dottern, men han vill däremot inte erkänna sin riktiga identitet, utan låtsas istället vara en advokat.

Vi får först lära känna Katrinas far och orsaken till varför han lämnar England och sedan Australien, för att till sist bosätta sig i Thailand. Hal har sina egna demoner från tiden då han tjänstgjorde i andravärldskriget, som ständigt tycks göra sig påminda. Dessutom vägrar hans familj veta av honom, något som Katrina får erfara då Hal's yngre bror först förnekar Hal's existens.

Hugo Weaving spelar en påläst och ganska arrogant advokat, som kommer att bli Katrinas försvarsadvokat i rättegången.

Nicole, Denholm och Hugo Weaving är alla mycket bra. Men det finns betydligt fler intressanta karaktärer i filmen som spelas av minst lika duktiga skådisar. T.ex. Joy Smithers som spelar Mandy, en karaktär vars öde man bryr sig minst lika mycket om som Katrinas. Eller varför inte fångvaktaren, eller Hal's bror?! Alla känns de intressanta och välgenomtänkta.

Första gången jag såg Bangkok Hilton trodde jag att det skulle bli drygt att dra igenom hela filmen (Som är på 3 och en halv timme) utan att pausa. Men rätt som det var satt jag där som fastklistrad och blev besviken över hur kort den kändes. Bra filmer får tiden att gå fort helt enkelt :)

8/10 - underbar

Musik| En monstruös seger!

Finska metalbandet Lordi vann årets Eurovision. Kanske den galnaste "schlager"-gruppen någonsin.
Frågan som ställs nu är om Eurovision ska fortsätta i samma spår, att alla möjliga bitar ska få ställa upp. Personligen tycker jag att det hade vart bättre om alla olika musik typer hade haft sina egna inviduella tävlingar. Hur läckert hade det inte vart med en Eurovision metalcontest? Tänk om alla de 30 länderna kommer med varsitt bidrag. Vilken folkfest det hade blivi!