Infernal Affairs Vs. The Departed

Första gången jag såg "Infernal Affairs" förälskade jag mig i den. När jag såg "The Departed" tyckte jag inte att den gjorde sig bättre än Infernal Affairs trots den imponerande rollistan och de nya karaktärerna. Nu efter att ha sett Infernal Affairs en andra gång kan jag inte finna nåt som skulle vara bättre med den än Departed.

Jag menar, den taskiga musiken som är allt för övertydlig, karaktärerna som inte alls känns så klockrena, och ett par karaktärer som känns väldigt malplacerade och inte alls tillför något till storyn. Exempelvis "hjältens" ex som plötsligt dyker upp - aha, så han har haft ett tidigare förhållande,,,,, så? Eller psykologen som han besöker - aha, han har sömnproblem och suktar efter lite kvinnligt kött,,,,, så? Varför jag överhuvudtaget bryr mig över de små detaljerna är för att de här två personerna har en viss betydelse i remaken. Psykologen är inte bara en psykolog i Departed, utan också skurkens fru och hjältens älskarinna - Triangeldrama - .

Jag håller fast vid en sak som jag skrev i en tidigare recension - att Infernal Affairs är gulligare medan Departed är mer skitig och testosteronladdad. Och det var ju just de sakerna jag störde mig på första gången jag såg Departed. Jag måste deffinitivt se om Departed och göra en mer rättvis bedömning den här gången - strunta i att det är en remake helt enkelt.

Coens "Millers Crossing" (1990)

Millers Crossing är en maffiahistoria med dubbelspel som den största ingrediensen. Vi följer Tom Reagan (Gabriel Byrne) som är rådgivare till maffiabossen Leo (Albert Finney) under 1920-talet. När Leo och rivalen Johnny Caspar ( Jon Polito) grälar över en bookmaker som blåst Caspar, försöker Tom bevara freden. Men istället finner han snart sig själv mitt i stridens hetta.

Som vanligt när det är en produktion av bröderna Coen kan man förvänta sig häftiga dialoger, svart humor och en rad intressanta karaktärer. Gabriel Byrne är bra i sin roll, men är knappast den karaktären som lyser igenom mest. Han får konkurrens av en Albert Finney som jagar gangsters med k-pist i bara morgonrock, J.E. Freeman som kylig lönnmördare åt nervraket Caspar (John Polito är klockren) och slutligen John Turturro som ännu mer falskspelande räv än huvudkaraktären själv. Den enda ”stora” kvinnliga roll spelas av Marcia Gay Harden som en äkta Femme Fatale och flickvän till maffiabossen Leo.

Det kan hända att Millers Crossing är en smula våldsam för en del. Själv tyckte jag att det låg på gränsen till att bli lite för överdrivet. Som tur är vet Coen bröderna vad de sysslar med och Millers Crossing får den där Scarface-coolhetsfaktor.

Veckans Recept

Fylld Kycklingfilé med lins&rissallad

Här är ett tips på en fräsch måltid jag fann på Icakuriren men med några förbättringar förstås ;)
(bilden är tagen från Icakuriren)

Du behöver:

· kycklingfiléer
· ost
· senap (ca 1 tsk per filé)
· salt och peppar
· 1 dl gröna linser
· 1 dl ris
Dressing:

· 1 msk balsamvinäger
· 2 msk olivolja
· 1 msk finhackad rödlök
· 1 tomat
Tillbehör:

· grönSallad
· hackad gurka

Förberedelser:

Tina kycklingfilén , skölj linser, värm ugnen på 200 grader

Tillagning:

1. Börja med att snitta kycklingfilén, fyll den med skivad/hackad ost och en lagom mängd senap (1 tsk per filé tex.)
2. Stek kycklingen ca 1 minut på varje sida i smör
3. För in kycklingen i ugnen på 200 grader i 15 minuter
4. Börja koka 1 dl grönalinser och 1 dl ris i varsin kastrull (följ förbruksanv.)

Dressing:

1. Hacka en tomat till lagom stora bitar (alt. körsbärstomat)
2. Finhacka en halv röd lök (1 msk är lagom, men jag föredrar mer)
3. lägg löken och tomaten i en skål och tillsätt 1 msk balsamvinäger och 2 msk olivolja, blanda väl.
4. Rör i dressingen i det färdigkokta riset och linserna i en gemensam skål, salta och peppra efter eget behov. Blanda gärna i lite hackad gurka
5. Serveras tillsammans med en grönsallad

News

Nu ska tydligen också spelet The Sims bli film, fråga mig inte varför, men så är det.

"Det bästsäljande spelet och dess uppföljare och många tilläggspaket har lyckats sälja 85 miljoner kopior världen över. För den som råkat missa hypen går spelet ut på att styra en karaktär, eller familj, genom livet. Spelaren kan inreda ett hus, flörta med grannar, göra karriär och mycket mer.

Det finns ännu inga uppgifter på vad filmen egentligen kommer handla om, men vi väntar med spänning." Skriver moviezine

Hitchcocks "De 39 stegen"

Richard Hannay (Robert Donat) går med på att gömma en kvinna i sin lägenhet över natten. Kvinnan hävdar att hon är jagad av utländska spioner. Självklart tror inte Richard på det – men så finner han henne mördad samma natt med en karta i sin ena hand med en inringad plats i Skottland. Richard flyr från polis och spioner till platsen för att själv kunna lösa brottet och bevisa sin oskuld.

Jag blev positivt överaskad av de 39 stegen. Den var underhållande och lagom spännande – de kvinnliga karaktärerna kändes förvånansvärt bra för film av den här årgången (1935). Idag är kanske inte de 39 stegen fullt så adrenalinframkallande som den säkerligen var då den hade premiär. Men givetvis är det en film som ska ses av alla som är intresserade av filmhistoria.

MonsterSvin!

VILKET JÄVLA SVIN! Bland det värsta jag har sett. Den är ju som tagen från en skräckrulle. Fan den här bilden måste vara manipulerad, om den inte är det kommer jag då aldrig att våga besöka Alabama. Inte heller promenera ensam i skogen nåt mer :(
Gris

Elefant

Påväg med bussen upp till hjorthöjden igår såg jag en minst sagt ovanlig sak. Nämligen en Elefant som gick lös utanför Maxisparkeringen - Det är vid såna här tillfällen man önskar att man hade vart utrustad med en mobiltelefon med kamera.
Jag gissar på att elefanten hade lyckats att rymma från en av de cirkusvagnarna som stod parkerad längst vägen. Som en liten krydda på det hela hade det vart skoj om elefantan hade bajsat på vägen, hade sett förbaskat kul ut att se hur bilarna tvingas att värja för en hög elefantspillning.

Fun Facts:
Elefanter bajsar stort och mycket. En klutt är på ca 4 kilo och ett utsläpp händer 4 gånger per dag. Elefantbajs är av den krämiga konsistensen och har oftast en mjukbrun färg.

Akira Kurosawas drömmar.....får dig att drömma?

"Akira Kurosawas drömmar (1990)" är indelad i åtta småfilmer och ska baseras på Akiras drömmar – hur sant det är vet man ju aldrig. Det här är en konstnärlig film och därför får man räkna med att det kan bli lite segt emellanåt. Själv såg jag den i två delar för att inte somna.

Det var tre av åtta filmer som gick att se på. Den ena medverkar Martin Scorsese i som Vincent Van Gogh. Filmen är inte vidare händelserik men så förbaskat snygg då varje scen är en identisk kopia av en av Van Gogh många tavlor.

En annan film vid namn Mt. Fuji in Red är ett domedagsscenario där kraftverken i Japan exploderar en efter en och folket flyr i panik för radioaktiviteten. Den här filmen gillade jag bäst efter ”The Village of the Watermills”. ”Village of the Watermills” handlar om en backpacker som kommer till en liten avlägsen idyllisk by, där han träffar på en gammal man som berättar om naturensvärde. Det är den typ av film som kan få en att känna att man borde slänga ut alla sina elektriska apparater och leva simpelt istället.

De återstående fem filmerna var ungefär lika trista. Visst är de vackra men så förbaskat dryga. Den första filmen handlar om en liten kille som går ut i skogen och bevittnar ett rävbröllop (japaner utklädda till rävar), den andra historien handlar även den om en pojke (eller var det en flicka?) Som bevittnar ett par dansande dockor. Tredje filmen handlar om fyra bergsklättrare som kämpar i en snöstorm. Fjärde filmen handlar om en kapten inom militären som träffar på döda soldater som han måste övertyga om att de verkligen är döda (inte så kul som det kanske låter). Femte är den med Scorsese som är bra, sjätte den med de exploderande kraftverken som även den är bra. Den sjunde utspelar sig i en Post-Apocaylse värld där de få överlevande människorna har förvandlats till demoner och tvingas att äta varandra för att överleva – började segt men blev faktiskt okey mot slutet. Åttonde filmen var den med den idylliska byn som jag gillade bäst. En bra film att avsluta med då det var många som var ganska så deppiga.

Akira Kurosawas Dream är vackert filmad, poetisk men ack så tråkig!

He-Man gör comeback

Warner Bros. och Producenten Joel Silver arbeter med Mattel med att göra "He-Man and the Masters of the Universe" till en långfilm. Justin Mark arbetar med manuset och Silver producerar.

He-man föddes som en Mattel actionfigur, och leksaksmakarna skapade den animerade serien i hopp om att sälja actionfiguren. Serien blev en kultfavorit och 1987 kom den första långfilmen med Dolph Lundgren som He-Man och Frank Langella som Skeletor, dessvärre var filmen en flopp.

Franchisen kommer nu som en ny långfilm och det kommer fortfarande att vara uppbyggd som en klassisk gott-mot-ont. Och specialeffekterna kommer att vara i stil med de i "300" sägs det.

Nu älskade jag He-man väldigt mycket som liten och hade en rad figurer och spel baserade på serien. Men om jag är så sugen på en film idag vet jag inte :P En sak är säker att mina småbröder kommer nog at uppskatta det.

Hot Fuzz är årets komedi!

Hot Fuzz är Edgar Wright och Simon Peggs nya galna film efter zombieslaktarfilmen Shaun of the Dead, den här gången gör de parodi på snutactionrullar.

Simon Pegg är Nicholas Angel, en toppsnut från London som har ett arresteringsregister 400 % högre än någon annan i polisstyrkan. Han är så bra att han får alla andra att verka dåliga. P.g.a. detta skickar hans överordnade honom till den sömniga och till synes brottsfria lilla byn Sandford. Här hamnar han genast i trubbel med den lata och bortskämda snutkåren. Han får dessutom samarbeta men polismästarens välmenande son Danny (Nick Frost) – som verkligen går Angel på nerverna redan från första stund de möts.

Jag tyckte att Hot Fuzz var betydligt mer galen än Shaun of the Dead, speciellt de sista 30 minuterna som är helt hysteriska. Simon Pegg och Nick Frost fungerar jättebra tillsammans - men så är de ju vänner på riktigt också. Jag gillar hur de drar referenser till klassiska action rullar, - dåliga som bra - och inte bara förlöjliga genren utan nästan hyllar den. Det finns verkligen hur mycket som helst att få ut av Hot Fuzz, och det är en film liksom Shaun of the Dead som man kan se om & om igen.

Helt enkelt klockren!

Ronneby Filmstudio

Fick ett oroväckande mejl från SFF <-- de vi hyr filmer av. Det handlade om Triangelfilms konkurs, hur det kan påverka de filmval som vi ha gjort inför hösten. Storfilmer såsom Babel och Pans Labyrinth kommer att köpas upp av andra företag och blir därför inga problem att få tag på, men de "andra" filmerna är det mer osäkert med. Fåse hur det här kommer att sluta.

Orhan Pamuks Istanbul

Orhan Pamuk föddes 1952 i Istanbul (Turkiet) och blev tilldelad Nobelpriset i litteratur 2006.
Istanbul heter hans senaste bok som publicerades 2003, och det är den som jag tänkte försöka mig på att ressa nu.

Det här är en vacker och kärleksfylld berättelse om Istanbul, en stad vi västlänningar kanske vet lite för lite om trots att det ligger så nära oss. Mycket berättas ur författarens perspektiv, men också om saker som hänt före hans tid och om skrifter/målningar som handlar om Istanbul. Det är också en självbiografi som berättar om hur det är att vara född i societeten och växa upp i en stad som lever i en slöja av melankoli.

Efter att ha läst boken känns det som att man har blivit visare och fått en klarare syn på Istanbul och dess befolkning - vilka hoppas att en vacker dag få komma med i Europagemenskapen.
Orhan Pamuks barndom är inte vidare händelserik och innehåller inga dramatiska händelser, så mycket spänning blir det kanske inte. Men det är skrivet på ett sådant kärleksfullt vis att man ändå intresserar sig för honom och hans berättelse.

Det finns några trista avsnitt som jag tycker att Pamuk hade kunnat hoppa över, och det är avsnitten han ägnar åt att tolka gamla målningar/skrifter och berättar om personerna bakom de. Konsthistoria är inte min grej och hade hellre sett att Pamuk struntat helt i de avsnitten.
Melankoli är ett annat ämne som Pamuk ofta återvänder till. Det tycks ligga honom värmt om hjärtat men vilket jag som läsare tyckte blev väldigt uttjatat att få behöva läsa om var och varannan sida.

Som jag skrev tidigare är det här en kärleksförklaring till Istanbul och man blir nästan lite rörd över den kärleken Pamuk känner till sitt Istanbul.

Black Rain inte så crazy

Black Rain heter Ozzy's senaste platta - hans första nånsin som han spelat in nykter (enligt DN). Jag kan inte påstå att jag är det allra mest inbitna Ozzy fanet, men jag har många favoritlåtar med Ozzy.

I det här nya albumet som består av 10 tracks hävdar Ozzy redan i första låten att han fortfarande är "crazy" och andra tracksens med titeln "I dont wanna stop" handlar om samma grej. Tyvärr är inte Ozzy så crazy som han var en gång i tiden. Det mest galna han gör nu för tiden är att trampa i hundskit och ropa F*uck i The Osbournes.

Det är en låt som jag gillar, det är rockballaden "Here for you", de andra tracksen är ganska skitnödiga tyvärr.
Jag hoppas att den stundande Ozzykonserten på Hultsfred om fyra veckor blir mer "crazy" än det här, jävligt nice cd omslag dock.

Ronneby Filmstudio

Igår valde vi ut höstens sju filmer som kommer att visas på Centrum Biografen med start nångång i oktober. Kravet var att filmerna skulle vara av olika nationalitet och gärna spridda genres.
Öppningsfilmen fick bli Babel, då den troligen kommer att locka mest folk.

övriga filmer blev svenska Darling, kinesiska Stilla vatten, danska direktören för det hele (Lars von trier) och mexikan/spanska Pans Labyrint.
Det var ytterligare två filmer som jag inte minns namnet på, en fransk och en bosnisk - båda faller i katerogin drama.

Bland reserverna hamnade Red Road och Grizzly man <---- en film både jag och corpsegrinder hoppades få med bland de 7 utvalda :/


Ska bli jäkligt intressant å se hur pensionärena reagerar inför Pans Labyrint :)

Pushing Hands (1992)


Det här är Ang Lee's (Brokeback Mountain) debutfilm om en gammal Kines "Chu" som just flyttat till Usa för att bo hos sin son "Alex" och hans fru "Martha". Det är en film om kulturkrock och anpassning. Chu och Martha driver varandra till vansinne, hon försöker att arbeta med sin nya bok och klarar inte alls av att ha en inneboende hos sig. Deras ständiga konflikt går ut över Alex som inte heller pallar det tillslut - och att låta sin far bo ensam i Usa är inget alternativ för Alex.

Fin film, underhållande och lite sorglig. Lite dum på vissa ställen, vilket sänker betyget något.


Fruarna i Stepford (2004)


Joanna (Nicole Kidman) och hennes man (Matthew Broderick) flyttar till den lille staden Stepford där man lever efter ett gammeldags ideal - Fruarna står för hemmet och barnen. Men kvinnorna i staden tycks inte störa sig på sina roller, tvärtom, de älskar det. Joanna försöker sig på att leva som de "perfekta hustruarna" - men frågan är om de verkligen är så perfekta? Och vad gör männen i det stora klubbhuset?

Det här är en thriller/komedi som lyckas att vara lite små underhållande men inte så värst spännande. Det hade nog vart bättre om de hade dragit ut själva mysteriet till slutet istället för att avslöja det redan 20 minuter in i filmen.
Klarar sig med ett svagt godkänt.

Crank/MirrorMask/Okänd soldat

CRANK (2006)

Jason Statham spelar en lönnmördare som får ett gift i sig som dödar honom om hans puls sjunker under en viss nivå. Han söker hämnd på de ansvariga samtidigt som han gör så gott han kan för att hålla pulsen uppe.

Det här är verkligen en non-stop action rulle i bästa Die Hard stil. Humorn känns igen från filmer såsom Lock, Stock och Snatch. Den blev lite överdum i scenerna med Amy Smart och förlorade lite på det - även om knullscenen var fruktansvärt rolig.

Perfekt att se med gänget


MIRRORMASK (2005)


En femtonårig flicka vaknar upp i en främmande värld, befolkad med alla möjliga knasigheter. Jättar, sfinxar, flygande fiskar är bara en bråkdel av det flickan stöter på i sin strävan att finna hem igen.

Surrealistkonstnären Neil Gaiman ligger bakom manuset. Det är ett klassisk tema mellan gott och ont, men i en värld som inte ens går att föreställa sig med de allra starkaste drogerna. Tyvärr är MirrorMask lite väl tutti-nuttig, jag tror att den hade tjänat att vara minst lika mörk som Pans Labyrinth.


OKÄND SOLDAT (1955)


"Sommaren 1941. Östra Finlands regementesimaskingevärskompani får order om att lämna bort all onödig utrustning. Kompaniet förflyttas till den Ryska gränsen. Morgonen därpå vaknar männen till kanonernas dån - kriget har börjat."

En finsk krigsklassiker som visas i Finland varje år på nationaldagen.
Det vilar en skön feel-good stämning över filmen samtidigt som den lyckas få med en gnutta dramatik. Karaktärena är lätta att ta till sig och älska.
Lite seg att se i ett svep, det är rekommenderat att se den i två delar istället.

Ronneby Filmstudio

Jag fick idag hem en lista över SFF:s nya filmer. Det är ett hundratal filmer med blandad nationalitet där jag ska välja ut sex stycken som "vi" kommer att visa till hösten på filmstudion i Ronneby. Enda kravet är att de sex filmerna är av olika nationalitet. Jag har redan bestämt mig för att rösta på Babel som årets amerikanska film.

Är du ifrån Ronneby och har önskemål på film äre bara till å kommentera :P

Ingenmansland (2001)

Ingenmansland är en ganska cynisk film om Bosnienkriget (1992-1995) med en ganska stor dos svart humor. Den handlar om två fiendesoldater (bosnier och serb) som tvingas att samarbeta mot sin vilja för att ta sig ur "Ingenmansland". Vid sidan om står en grupp med franska FN soldater som är redo att gripa in närsom men som inte får för högsta ledningen.

Det här är en produktion av ett samarbete med Bosnien, Slovenien, Italien, Frankrike, Belgien och UK. Det blir därför en salig blandning av språk: Serbokroatiska, franska, engelska och även tyska.

Jag gillar hur man med humorns hjälp lyckas att göra en underhållande film om ett sådant starkt ämne utan att behöva stöta sig med någon. Förutom med de högsta hönsen inom FN då, som det riktas mycket starkt kritik mot. Om kritiken är befogad vet jag inte, men man har ju hört förut att FN många gånger har fegat med att lösa vissa konflikter.

En film för både den som är ute efter lite cynisk humor och för den politiskt intresserade.

The Fountain (2006)

"Tre historier: det första utspelas på 1500-talet, det andra i nutid och det tredje i framtiden - länkas ihop till en sammanhängande händelse......Eller något sånt ;P"

Grymt försenad film tackvare gnällspiken Brad Pitt som hoppade av för att skägget kliade (källa: aftonbladet) - men projektet återupptogs igen med Hugh Jackman istället för Pitt, medans Pitts avhopp bara kostade bolaget runt $20miljoner. 2004 var produktionsskeppet i rörelse igen och Darren Aronofsky fansen jublade (bland annat jag).

The Fountain är utan tvekan en av de filmer som jag har sett ifram emot allra mest. Mycket tackvare att jag är så förälskad i Aronofsky's Reqiuem for a dream (5/5) och även lite smått i hans debutfilm Pi.
Mina förväntningar sjönk då Fountain blev utbuad på premiären i Venedig filmfestival och ännu mer efter sågningen i Stardust. Besvikelsen över Fountain är med andra ord stor.

The Fountain är just ett typ exempel på en film som försöker att vara mer än vad den egentligen är. Poetisk, djup och dramatisk. Många gånger fungerar de tre ingredienserna ihop men inte den här gången.
The Fountain så fruktansvärt seg, dialogerna känns simpla och karaktärena stereotypa. Egentligen får man heller aldrig lära känna nån annan karaktär än den "nutida Jackman".
Det blir ett lyft de sista 40 minuterna då det blir mycket vackert. Och Hugh Jackman visar hur pass bra skådis han verkligen är utan Wolverine kostymen.
Handlingen är förvirrande, men de flesta pusselbitar faller på plats mot slutet.

The Fountain bjuder på en ofrivilligt rolig replik som lätt kan missuppfattas och bli enormt rolig när man är ett gäng. Det är när Rachel Weiz i en dramatisk scen med stämningsfull musik plötsligt säger - "Will you deliver Spain from bondage?" - What!? Blir den plötsliga reaktionen från fyra vänner som istället för att vara ute på puben med alla de andra barnen, sitter hemma och glor på illegalt nedladdad film.

The Fountain: sevärd om du gillar Hugh Jackman eller film i stil med Solaris och Moulholland Drive, om inte undvik!

USA Vs. Al-Arian

Det är sällan jag blir så upprörd av att se en dokumentär som med den här. Det bygger på hisorien om Professor Sami Al-Arian som plötsligt greps (2003), misstänkt för att ha hjälpt terrorister. Efter en av förra årets mest uppmärksammade rättegångar friades han på alla punkter. Trots det sitter han fortfarande fängslad och hotas av utvisning.
Vi får i dokumentären följa Sami's familj och deras kamp efter rättvisa. Men hur kan man få någon rättvisa när staten redan har bestämt vilka som är skyldiga - trots att bevisen är så svaga och motbevisen så pass starkare. Bevisen mot just Sami bygger mest på lösa rykten som tagna ur tomma luften.

Idag har Sami ca 19 månader kvar av brott som han inte har begått för att därefter utvisas ur landet - USA - the land of freedom. Det är som Sami's fru säger, "att även barbarer visar mer hänsyn mot sina fångar än vad USA gör".

Det här är en dokumentär som jag hoppas kommer att visas fler gånger på svensk tv och i andra länder då den är så pass viktig. En uppföljnings dokumentär är också något att hoppas på och förstås att Sami slutligen får rättvisa.

Casino Royale och Pirates

Jag har vart lite efter med att se Casino Royale, men igår såg jag den "äntligen".
Daniel Craig är bond och har gör jobbet utmärkt. Han är betydligt råare än vad de tidigare Bond är och känns på så vis mer mänsklig. Men jag tycker inte att Casino Royale höll i det långa loppet. Den blev för mycket nånstans efter Ferrarie crashen. Romantiken och sentimentaliten kändes så inkrystad - som ett försök att ge Bondfilmen ett djup. Det kunde fungerat om det inte hade vart för vändningen mot slutet.
Hursomhelst är Casino Royale betydligt bättre än de tramsfilmerna med Pierce Brosnan (okey Goldeneye är helt okey). De Bondfilmerna med Sean Connery och Roger Moore vill jag inte jämföra med - de är så klämkäcka och underhållande på sitt lite mer oseriösa vis.
Bästa bondfilmerna finner man med Timothy Dalton - Älskar det sprängande huvet i Licence to kill ^_^

Daniel Craig är som sagt jävligt bra i rollen som Bond och nästa Bondfilm kan nog bli riktigt bra om man lugnar ned sig med actionsekvenserna och har med minst en skurk som är lika klockren som Le Chiffre - som spelas av en minst lika klockren Mads Mikkelsen. Eva Green är förövrigt bästa bondbruden.


PIRATES (1986)

Walter Matthau spelar Captain Red i Roman Polanskis piratäventyr. Kaptenen intressarar sig för en aztekisk guldtron som finns på ett spanskt galärfartyg och tillsammans med sin medhjälpare "Grodan" försöker de att lägga vantarna på den.

Det är en underhållande film med lättsam humor. Det känns verkligen inte som en av de detaljrika filmer som Polanski i vanliga fall producerra. Det är helt enkelt ett helt vanligt simpelt piratäventyr som innehåller de vanliga ingredienserna med prinsessor och sjöslag - gillar man sånt är det förstås ingen nackdel.