Sexmördad

Aftonbladet har uppfunnit ett nytt ord; Sexmördad

"Bara pappa William överlevde massakern, inbrottstjuvar slog ner honom och sexmördade hans fru och två döttrar."

Det låter fan riktigt otäckt att bli sexmördad. Vad blir Aftonbladets nästa taktik att öka färsäljningen? Sexmördadsex? Talibansexmord? Sexmördadsextaliban? Mördadtalibansex? Sex laxar i en mördadtalibanask?

Ingmar Bergman är död, det kommer man nog att få höra hela veckan nu.
Hemskt trist, men gubben var ju gammal så det var ju knappast helt oväntat.
Jag hoppas SVT tar chansen å hylla honom genom att visa några av hans största filmer.

R.I.P.

The Simpsons Movie (2007)

Varning! The Simpsons ska inte ses på Bio! Risken finns att du råkar ut för det jag och mina vänner gjorde. Nämligen en biograf fullsatt av snorungar. Givetvis är det den typen som inte håller käft heller. Eller som brister ut i onödigt höga skratt vid varje slapstickskämt. Undvik att se Simpson på Bio och vänta på dvdrealesen eller ladda ned den, vad som helst men inte bio.

Okey det var det. Nu kan vi snacka om filmen.
Efter att medlemmarna i Green Day fräts sönder i Springfieldfloden bestämmer sig invånarna för att ta itu med miljöproblemet (Lisas initiativ förstås) en gång för alla. Planen fungerar bra tills Homer (vem annars?) ställer till med oreda. Springfield är så pass skitigt att EPA (Environmental protection agency) isolerar hela staden och dess invånare i en stor kupol. När folkmassan sedan får veta att allt är Homers fel tvingas familjen att fly för sina liv.

Det här är utan tvekan den film jag sett fram emot allra mest se i år. Jag menar Simpsons. De äger! Och det är fakta. Tyvärr äger inte filmen. Den är inte dålig, men har inte alls samma krut som serien. Det känns istället som att man valde att satsa på slapstick – att plåga Homer på alla möjliga vis. Kunde allt ha vart lite mer popkulturell humor.
Att ingen annan karaktär än just Simpsonfamiljen fick något större spelrum var ju också det oehört synd. Mr. Burns syntes fan inte mer än typ 10s. Samma sak gäller Moe, Barney, Rektor Skinner som är de roligare figurerna.
Man satsar på två nya figurer dock. Cargill, ledaren av EPA som Simpson familjen ska försöka att stoppa och en irländsk kille som Lisa förälskar sig i. Cameo av Tom Hanks har man också att vänta.

Det kan hända att mitt lite smått negativa omdöme kan ha påverkats av alla jävla snorungar som gjorde mitt biobesök till en stor irritationsgrej.

Soylent Green (1973)

Soylent Green är en film som jag skulle vilja se någon göra en remake på, för storyn är faktiskt jävligt nice, men utförandet är något helt annat.

Det handlar om en överbefolkad framtid, år 2022 närmare bestämt. Ozonlagret är förtunnat. Växter är utdöda och matbrist råder över hela världen. Då framstället staten en ny produkt som dem kallar för Soylent. De säger att maten kommer från alger och plankton, men det kommer senare att visas att maten görs av Människor!

Det låter väl onekligen som en intressant grundstory till en Sci Fi? Speciellt med tanke på dagens slösarsamhälle. Med lite nutida teknik och en fet budget kan man säkert göra något riktigt bra av det. Hur det var med budgeten på den här rullen vet jag inte. Jag chansar på att man rörde sig med en ganska stram budget om man kollar på hur miljöerna är utformade som inte alls känns vidare framtida. Att alla har omoderna tv-apparater i sina hem är alltid lite komisk i framtids filmer, men inte alls något att dissa en hel film för. Vad som då är så dåligt med Soylent Green är hur pass träiga alla skådespelare känns och hur seg och utdragen filmen är. Jag kan inte alls komma på något positivt att säga om Soylent Green, förutom bas storyn och en kul liten grej att det fanns kvinnor som kallades för möbler. De ingick helt enkelt i huset man köpte. Lite lagom kvinnofientligt kanske :)

Jag nämnde tidigare att filmen handlar om en överbefolkad framtid.. Det är inget man direkt lägger märke till. Förutom när Charlton Heston går hem till sin bostad där en massa människor ligger över hela trappuppgången. Men om det nu är så jävligt ställt med bostäder i framtiden, hur kommer det sig då att man tillåts att bara bo en eller två i ”vanliga” bostäder. Lite små ogenomtänkt kanske.

Söker du efter klassisk Science Fiction finns det betydligt bättre filmer att kolla in.

Det här var förövrigt Edward G. Robinson sista film.

Läste just att Ulrich Mühe är död, känd från De andras liv.
Jag har aldrig sett honom i nån annan film än De andras liv, men ändå känns det som att filmvärlden har förlorat en stor skådespelare.
Ulrich Mühe blev 54 år, dog i magcancer

The Life Aquatic with Steve Zissou (2004)

En excentrisk äventyrare (Bill Murray) beger sig ut på en expedition för att finna en mystisk haj som hade ihjäl hans kompanjon under en tidigare resa.

Crewet består av Steves nyligen återfunna son Ned (Owen Wilson), en snokande journalist (Cate Blanchett) och en halvgalen tysk (Willem Dafoe).
Med ett sånt crew blir det förstås en hel del knasigheter.

Humorn är av den där torra dumdryga sorten som jag brukar värderar mycket högt.
Humorn är bra, men tappar mycket efter första piratscenen, filmen blev ganska seg därefter.
Far och son-relationen tog för stor plats, borde ha tonats ned lite.

Men skummast var ändå actionscenerna då Murray plötsligt går helt bärsärk. Det är väl menat att det ska vara roligt, men ser så krystat ut att det får motsatt effekt.
Och varför detta ”synt beat-pop”-juxet som bakgrundsmusik? Sanslöst dåligt!

Life Aquatic är en halvkul film. Murray, Dafoe och Michael Caine är sköna

28 Weeks Later (2007)

"Uppföljare till 28 Days later. Storbritannien är tömt på folk. Månader senare börjar man att återuppbygga landet igen. Men det dröjer inte länge förens smittan är lös igen."

En zombiefilm ska helst vara skrämmande, om inte det funkar kan den ju alltid försöka vara underhållande.

”28 Weeks later” är varken eller.

Känslan av att vara ensam i världen som vi fann i första filmen är nu som totalt bortblåst. Nu vet vi ju att de enda smittade befinner sig på en liten klick i London. Visst de känner sig säkert nog så övergivna med både zombies och skjutglada soldater bakom sig.

Underhållning i stil med den splatterskojighet man finner i zombierullar som t.ex. Dawn of the Dead, finns det inte mycket av. Jag minns ärligt talat inte om det fanns så mycket sånt i första filmen, men här känns det i vilket fall som helst väldigt begränsat.

Men det största problemet med den här filmen är att ”hjältarna” består av två äckliga snorungar som man hatar redan från första scen. Och eftersom att vi vet att barn aldrig blir zombieföda försvinner hela ”kommer de att överleva” – känslan, då slutresultatet är ganska så uppenbart (eller ? Jag kanske ljuger för er).

De få ljuspunkterna i filmen består av en helikopterscen och en ”Blair Witch Project”- underjordsscen. Men de räcker tyvärr inte till. 28 weeks later är en medelmåtta.

Respons Transformers

Jag älskar när folk kommenterar. Då vet jag ju att folk läser det jag skriver. Det är alltid kul att få beröm, men det är inte heller helt fel att få lite kritik till å från. Då måste jag trotsallt ta och tänka över det jag skrivit och försöka att försvara min text så bäst jag kan.

Idag fick jag ett kritiskt meddelande i min Transformers artikel, från en anonym person *förstås*
De svidande orden lät såhär: "Det är uppenbart att du inte är ett inbitet TF-fan."

Aj vad ont det gjorde.
Jag tänkte över meddelandet lite och den enda tolkningen jag kan göra är att inbitna Transformers-fans måste ha en usel filmsmak. I så fall är jag glad om jag slipper den stämpeln :)


Jag är inget TF-fan och har inte hävdat det heller. Jag skrev att jag älskade serien som liten och hade ett par leksaker. Men det gör mig knappast till ett "inbitet TF-fan". Vilket vår finurlige läsare så väl uppmärksammat.

Bok| Jag och Extra allt

”Jag och extra allt” (orgtitel: Don’t eat this book) heter Morgan Spurlocks första bok, mannen som gjorde den helknasige dokumentären Super Size Me. Ni vet den där filmen en snubbe bestämmer sig för att leva enbart på McDonalds mat i 30 dagar. Något som Paolo Roberto-fjanten också försökte sig på månader efter.

Spurlock berättar här om sina egna upplevelser från tiden före, under och efter filminspelningen. Ett exempel är vilket jäkla liv det blev efter honom efter att hans film haft premiär på Sundance Film Festival och kammat hem priset för bästa dokumentär. Nu ville plötsligt alla tala med honom. Även McDonalds som innan nekade Spurlock en intervju - var nu väldigt angelägna att få tala med honom.

Det jag älskar med Spurlock är hans sätt att skriva. Han använder väldigt mycket satir, vilket man får smak av redan från första sidan: ”Gör det inte. Snälla. Jag vet att den här boken ser delikat ut, med sina kalorisnåla sidor tunnskivade som parmaskinka och emmentalerost och varvade på ett sätt som skulle få det att vattnas i munnen på Dagobert. Doften av nybakade ord slår upp från varje sida du öppnar. Mmmm sidor. Men gör det inte. Inte än. Ät inte den här boken.”

Annars har jag inget negativt att säga om boken. Förutom dess sidoeffekt möjligen. Man blir hungrig som satan av att läsa om mat!

The Squid and the Whale (2005)

Det handlar om skilsmässa. Inget ovanligt i dagens samhälle. Men något som kan sätta många känslomässiga spår i en familj. Särkilt för barn. Walt och hans lillebror Frank, hamnar mitt i en skilsmässofejd. Walt är på faderns sida och Frank på moderns.

Det här är faktiskt en varm och rolig film i samma stil som Little Miss Sunshine, men även Happiness. Dysfunktionella familjer har blivit lite av en favoritgenre för mig. Hur skönt är det egentligen inte att kunna skratta åt andras lidande? Och på köpet känns ens eget liv så mycket bättre.

Jeff Daniels har aldrig känts mer naturlig (eller skäggigare?). Hans roll som fadern är riktigt tragikomisk. Hur han ser cyniskt på allt och alla för att sedan kunna hävda sin egen intelligens - något som många gånger verkar vara en bristvara när det kommer till den sociala biten.

Lili spelad av Anna Paquin är en annan viktig karaktär. Hon är en förförisk student i Jeff Daniels klass, som får bo hemma hos honom då hon blivit vräkt. Givetvis fångar hon både Daniels och Walts intresse.


Det finns ett par riktigt oförglömliga scener i The Squid and The Whale. Det är bland annat när den yngste sonen onanerar inne på ett skolbibliotek och sedan kletar ut sin sperma på böckerna. Så sjukt, men så klockrent.

Jag lärde mig också ett nytt ord ”Fillist”, vilket inte heller är så dumt. En fillist är en person som inte uppskattar bra film eller böcker. Det har blivit mitt nya skällsord :)

Homer :D

Nu har jag ändrat betygsystemet igen =P
Jag har börjat med ett tiostjärnigtsystem. Anledningen varför jag bytt så ofta är att jag aldrig blir nöjd, men nu är det fan färdig ändrat. Tiostjärnigt äre som gäller framöver.

Senast sedda:


From Dusk Till Dawn: Härlig klassiker av Tarantino och Rodriquez som alltid tål att ses igen. Lite banala karaktärer men verkligen en härlig non-brainer. Men det är ju inte heller varje dag som man ser Tarantino i en av de större rollerna, bara det får filmnördet i en att börja dregla.


******************************************************************************


One Missed Call: Trist japansk skräck i Ringu-andan om folk som dör efter att ha lyssnar på ett mystiskt samtal. Takashi Miike har gjort så mycket bättre filmer.


******************************************************************************


Death Tunnel: En otroligt dålig skräckrulle ( sågs av en slump på tv) om några kvinnliga studenter som övernattar i ett gammalt sjukhus, som givetvis är hemsökt. Den försöker verkligen att vara skrämmande men blir bara tramsig.

Die Fetten Jahre Sind Vorbei (2004)

Die Fetten Jahre Sind Vorbei (De feta åren är förbi) handlar om tre ungdomar som bryter sig in i rika människors villor, men inte för att stjäla, utan för att skapa oro för ”de som har det så bra ställt”. Det gör de genom att möblera om i husen och lämna ett brev med budskapet "De feta åren är förbi".

Det här är en varm film som är lätt att ta till sig. Det handlar om anti-kapitalism, vänskap och kärlek. Om ett par ungdomars kamp att sätta dit det kapitalistiska samhället som den vuxna världen har skapat. Det är inte någon über-borgarfientlig film, men visst, den uppskattas nog mer i vänsterkretsarna. Eller av dem som bara vill se en film om ungdomlig kärlek och vänskap.

Utan att nångång överdriva lyckas filmen att blanda spänning med humor - och mestadels av filmen utgörs av endast fyra skådespelare, vilket jag anser är mycket professionellt.

Tosia

Precis som alla städer i Sverige har även Ronneby sin alldeles egna festival, som varar i hela tre dar!. Vår "festival" har det föga smickrande namnet "Tosiabonnadan", vilket betyder ungefär: Tokiga bönders dag. Visst det är väl ett passande namn för en håla som Ronneby, även om vi har genomgott en förändring från högaffel till tio kilo brylecréme i håret.

Det här är också de dagarna som många fjortisar kommer att ha sin första fylla (oftast bestående av en blandning med bajamaja tvål och cola) eller kanske rentav förlora sin oskuld i någon buske.

Jag som varken är bonne eller fjortis nöjer mig med att dra några öl tillsammans med vänner ute i sommarsolen som äntligen har vågat träda fram. Om jag sedan blir uppraggad och medragen till nån buske får vi väl rentav hoppas på att jag använder kondom.

Skål på er!

Michael Moore Vs. homofobin

Jag lyser alltid som ett litet barn på julafton när jag läser senaste nytt om Michael Moore.

Idag uppmärksammade jag en artikel på Moviezine som handlade om det som kan bli Moores nästa projekt – nämligen om homofobin i Amerika och den kristna högern.

Hur nice kommer inte det att bli? Jag menar vad är George Bush jämfört med de kristna extremisterna? Bush kan inte göra så mycket mot Moore. Men de kristna rörelserna vet man aldrig.

Jag hoppas att Moore går djupare än att bara kritisera högerns syn mot homosexuella. Det skulle vara hur underbart som helst om han sätter hela tron på plats. Undrar hur populärt det skulle vara egentligen ^^

Och vad säger Fox news?

Senast sedda...

Cinema Paradiso: En söt och lite småtrevlig film om en pojkes uppväxt i en liten italiensk by under tidigt 1900-tal. Hans bästa kompis (eller mentor) är biografens maskinist, som lär honom allt man behöver veta om film och livet. 6/10

Videodrome: Cronenberg klassiker med James Wood i huvudrollen. Lite taskig story men härliga 80-talseffekter som verkligen imponerar. Sevärd 6/10

The Prowler: Ännu en klassiker. Inte lika bra som nyss nämnda, men effekter av Tom Savini är ju alltid guld. Dock en väldigt tråkig ”Fredag den 13:e” story. Mycket halvnaket och lemlästade kroppar med andra ord. 4/10

Manhunter: En riktigt riktigt tråkig film av Michal Mann baserad på Thomas Harris "Red Dragon". Slutet var dock väldigt underhållande ur en oseriös synvinkel. 3/10

Transformers lider av Michael Bay syndromet

Transformers är Michael Bays senaste bidrag till filmvärlden och hans mest påkostade hitintills. Men med ett starkt varumärke som Transformers kan Bay och producenten Steven Spielberg lugnt räkna med att få igen utgifterna. Det och ett tjugotal produktplaceringar.

Precis som alla 80-talister älskade jag Transformers som liten. Och visst hade man mängder av transformers leksaker. Men jag kan ju inte påstå att jag var så het på idén att det skulle bli en långfilm baserat på serien, speciellt inte då självaste effektmissbrukaren Michael Bay stod för hela kalaset. Men visst, lite lättsam gott-mot-ont underhållning med jätterobotar som förstör städer, varför inte liksom. Så tänkte jag i torsdas då jag skulle se Transformers på bio.

Visst börjar det lovande. Vi är i mellanöstern och en amerikansk bas blir attackerad av en jätteskorpion. So far so good. Men sedan då? Ja då ska vi bekanta oss med filmens protagonist, en kille vid namn Sam spelad av (Shia LaBeouf). Att det handlar om en tonåring är inget märkvärdigt. Det är antagligen den målgruppen (och neråt) filmen vänder sig till ändå.

Sedan presenteras vi inför Mikaela (Megan Fox) – tjejen som vår hjälte faller för. Hon är den sedvänliga hotta bruden som ska ge den manliga publiken något att dregla över. För mig personligen fungerade hon mer som ett irritaionsobjekt. Det är så drygt att man i varje scen med henne ska behöva påminnas om hur ”hot” hon är. Hursomhelst kan jag leva med den något stereotypa karaktären. Men vad jag inte förstår är varför de ska ha två hot babes med. Syftar förstås på Rachael Taylor som är någon datorexpert som hjälper militären med det tekniska. Varför de sedan ska ha med två svarta som drar en massa ”negerskämt” fattar jag inte heller (Anthony Anderson & Bernie Mac). Men också hela Sektor 7 känns onödig – även favoriten John Turturro.

Jag hade kunnat leva med de här bristerna om allt annat hade vart bra. Det är väl då vi kommer till sågandet av robotarna?

Så mycket sågande blir det faktiskt inte.
Optimus Prime är den patriotiske hjälten som vi känner igen från serien. Bumblebee känns även han något bekant, även om han förvandlar sig till en Camaro istället för en Bubbla som det egentligen är. Men varför det finns en ”hipphopp” robot med begriper jag inte. Är det för att flörta med den svarta publiken?

Annars är det väl inget egentligt fel på robotarna. De är snyggt animerade och förvandlingarna är verkligen ”ascoola”. Men tyvärr är inte robotstriderna så coola. Allt går så förbannat snabbt att man egentligen aldrig fattar vad som händer. Vaddå är allt så mycket coolare om det går i Mtv speed?
Slutstriden som man satt å väntade på var därmed en besvikelse.

Då var det väl bara en sak kvar att gnälla över då?
Just det, produktplaceringarna. De är många och tydliga, Steven Spielberg står som producent så det kanske inte är så konstigt? Jag kan överleva med ett par placeringar, men inte när det är för övertydligt – man tappar liksom koncentrationen på filmen. Syftar då på det upprepande omnämnadet av Ebay. Vår protagonist hittas nämligen av skurkrobotarna genom en annons på Ebay. Urdumt – Men samtidigt lite kul så det är förlåtande.

Vad som däremot fick mig att utbryta ett högt skratt i biosalongen var roboten som förvandlas till en Nokia telefon.

- I didn’t thought the Japanese could do such advanced stuff
- I’ts Nokia, from Finland.

Jag tror fan allvarligt på att Michael Bay och Spielberg har en intern tävling om vem som kan proppa in flest produktplaceringar utan att det ”märks”.
Nä Michael Bay är en jävla kapitalist och hans filmer ska därför bespottas ;) *OBS! Ironi*

Hade jag vart tio bast hade jag nog älskat den här filmen. Men idag är jag en tråkig vuxen som gnäller över att Transformers the movie inte frambringade den där nostalgiska känslan som man hade hoppats på. Transformers är (utan att överdriva) sämre än Armageddon och Pearl Harbour tillsammans!

Hitler - The rise of Evil (2003)

"Vi får följa Hitlers väg till makten, hur han först strävade efter att bli en konstnär, hans deltagande i första världskriget och hur han slutligen blev Tyskarnas ledare."


Hitler spelas av Robert Carlyle.


Jag tyckte att den här var ganska så intressant. Det måhända att bilden på Hitler är lite orättvis då den bara visar upp hans "dåliga" sidor. Men det intressanta ligger mer i personerna som Hitler utnyttjade eller utnyttjades av i vägen till makten. Kändaste konkurrenten är väl hindenburg som spelas av Peter O'Toole.
Det största minuset med den här filmen efter den lite kassa Hitler bilden - är väl den att man inte talar på tyska.

Tv tips!

Svt kör åtta musikaler i rad, med start ikväll kl. 22.30
Först ut är Fantomen på Operan, den av Joel schumacher från 2004.


"Berättelsen om den unga, vackra sångerskan Christine på operan i Paris. Christine tar i största hemlighet sånglektioner av en gåtfull, osynlig gestalt, som hon kallar "Musikens ängel". Endast balettchefen vet om att denna gestalt är Fantomen, ett vanställt musikgeni, som sedan många år tillbaka lever i det väldiga operahusets katakomber. Fantomen är som besatt av Christine och han är beredd till allt. för att göra henne till en stjärna."


I rollerna syns Gerard Butler som Fantomen, en sextonårig Emmy Rossum som "hjältinnan", och Minnie Driver som en skönsjungande primadonna.


Fantomen på Operan är en mycket vacker berättelse. Många sånger ger en rysningar i hela kroppen, Speciellt inledningslåten med det klassiska "fantomen på opera"-temat. Emmy Rossum är otroligt söt och passar väldigt bra in i rollen hon spelar. Gerard gör sin roll som fantomen utmärkt. Men den som jag nästan tycker imponerar mest är Minnie Driver som den vedervärdiga divan Carlotta. Även om Minnie Driver till skillnad från de andra inte sjunger sina sånger själv, tycker jag ändå att hon levererar mest på någotvis.

Blogg tips

Det är inte ofta jag fastnar för en blogg. Oftast brukar jag tröttna på den efter någon vecka. Men jag har nu följt Johanne Hildebrandts blogg ett ganska bra tag, vill därför passa på å upplysa dig om den, ifall du nu har missat den. Johanne är i Bagdad på en amerikansk bas och rapporterar dagligen om soldaternas vardag.

Varning för kommentarena på hennes blogg bara. Många idioter som tycks hålla till där :)

Hat?

Så var det premiär för Dritiz "blogg"-serie. kolla in den är