fredag, juni 30

Filmnyhet| Transformers

Fann en aptitretare till Transformers-filmen på dess hemsida hemsidan.

Efter den korta titten är jag jäkligt skeptisk till hur Transformers kommer att bli. Jag menar, Robotar från Mars? Vad fan! Det är väl typiskt Michael Bay att förstöra allt kul =(

torsdag, juni 29

Geoge Whateva Bush!

Hittade en liten kul Bush-parodi på newgrounds.

Klicka här

onsdag, juni 28

Filmrecension| Mulholland Drive

Mulholland Drive (2001)

Regi & Manus:
David Lynch
Medberkande: Naomi Watts, Laura Harring





Betty finner en kvinna i sitt hem som tappat sitt minne efter en bilkrock. Hon låter kvinnan stanna kvar och gör allt för att hjälpa henne.

Precis som med Donnie Darko är det här en film som kan tolkas på flera olika sätt. Jag hade min egen tolkning av filmen, men efter att ha plöjt igenom en rad olika forum visar det sig att min uppfattning inte var den korrekta (eller?). Den intressantaste teorien som jag har läst är nog ”spökteorin”. Men personligen tror jag nog mer på fantasin teorin, att det mesta av filmen är Bettys fantasy, eller dröm.

Det finns en del scener som man aldrig tycks få någon riktig förklaring på. T.ex varför lönnmördaren Joe dödar sin bästa vän, och varför han är så fascinerad av den svarta boken. Förklaringen som jag har fått till de här scenerna kan vara att det är några "rest scener" som har blivit kvar då det först var tänkt att Mulholland Drive skulle bli en tv-serie och första halvan av den skulle vara till ett pilotavsnitt.

Man får tolka den här filmen hur man vill, men i slutändan tycker jag fortfarande inte att det här är en bra film. Jag har väl helt enkelt svårt för den här typen av film där händelser känns som om de vore helt random.
Naomi Watts är det som räddar filmen från att få en fyra i betyg. De scener man minns bäst efteråt är de sensuella scenerna mellan Naomi och Laura Harring.


5/10 - sådär

sex: 2 våld: 1,5 humor: 1 spänning: 2 hjärna: ? hjärta: 3

tisdag, juni 27

Filmrecension| Serpico

Serpico (1973)

Regi:
Sidney Lumet Manus: Waldo Salt baserad på roman av Peter Maas
Medverkande: Al Pacino





Frank Serpicos barndomsdröm går i uppfyllelse den dagen han blir anställd hos New York-polisen. Men föga anar han den korruption som råder innanför polishusets väggar. När Serpico vägrar att ta emot muta, får han snart oönskade fiender inom poliskåren.

Baserad på verklig händelse är det här en film som verkligen griper tag i en. Al Pacino gör här en av sina större rollprestationer någonsin, som den hederliga snuten Serpico. Frank Serpico tvingas att fajta mot byråkratin och polischefer som inte tar korruptionsproblemet på allvar, utan mer ser det som en belastning som man gör bäst i att ignorera. Han får med andra ord inte mycket till hjälp i sin strid mot korruptionen. Samtidigt tär Serpicos hårda arbete på hans privatliv och på hans självkänsla.
Sidney Lumet har med filmen Serpico gjort en smart thriller med ett brett personlighetsgalleri. Det enda jag saknar med Serpico är lite mera puls.

7/10 - bra film

sex: 1 våld: 2,5 humor: 1 spänning: 3,5 hjärna: 4 hjärta: 3

Filmrecension| Hostel

Hostel (2005)

Regi:
Eli Roth
Medverkande: Jay Hernandez, Derek Richardson, Eythor Gudjonsson




Tre backpackers åker till Slovakien för lite äventyr, det de inte anar är att de snart kommer att hamna i en psykopatisk mördarsläkt.
Eli Roth fick idén till filmen av en thailändsk hemsida som utlovar en ”mördar semester”, till priset av 10 000 dollar, där man skulle få möjligheten att tortera och avrätta någon. Förhoppningsvis var den hemsidan bara ett skämt :/

Hostel inleds lite tveksamt, då det ser ut som om det vore en slags uppföljare till Euro trip. Vi får först bekanta oss med de tre huvudpersonerna Paxton, Josh och isländaren Oli (som känns som tagna från en amerikansk collegekomedi), i en "Coffe shop" någonstans i Amsterdam. Efter en inledning med lite tutt viftande och hud, begär det snart av till Slovakien där det blir mera tutt viftande, men snart börjar mysterierna att falla på plats.
Karaktärsutvecklingen är som sagt inte den bästa, men det gör inget då de ändå snart kommer att dö ;)
Hostel är en film som bjuder på en hel del lösa kroppsdelar och annan slask. Spännande är den också till och från.

5/10 - sådär

sex: 3 våld: 4 humor: 2 spänning: 3 hjärna: 2,5 hjärta: 0

måndag, juni 26

Filmrecension| White Men Can't Jump

White Men Can't Jump (1992)

Regi:
Ron Shelton
Medverkande:
Woody Harrelson, Wesley Snipes, Rosie Perez




White men can’t jump är en ganska så halv tarvlig film som lägger all vikt på att skoja om fördomar. Det är väl kul en stund i början, men inte i 1 timme och 50 minuter!
Det är alltid samma sak, Woody Harrelson dyker upp på planen och förvånar de svarta gång på gång då han lyckas att spöa dem i basket. Vita män kan ju inte spela basket! Det vet väl alla? Tillsammans med partnern Wesley Snipes, blåser de båda motståndare efter motståndare i 2-mans basket. Snipes och Woody kommer inte alltid bra överens och Woody vågar inte lita på Snipes till fullo.
Samtidigt har Woody en jobbig och krävande fru, spelad av minst lika jobbiga Rosie Perez (inget fan av henne *usch*), som hindrar honom att spela som han vill. Men det är förstås inget Woody lyssnar på. När han sedan står där utfattig efter ett förlorat vad, får han verkligen känna på vilka som är hans riktiga vänner.

4/10 - inte särkilt bra

sex: 1 våld: 1 humor: 2,5 spänning: 0 hjärna: 0 hjärta 2

Filmnyhet| Trey Parker & Matt Stone gör Broadwaymusikal

"South Park"-skaparna Trey Parker och Matt Stone håller på med att skriva en Broadwaymusikal om mormonerna. Musikalen gör de tillsammans med Jeff Marx, skaparen av aktuella musikalen "Avenue Q" som just nu visas i London. De säger att musikalen inte kommer ha något med South Park att göra, utan det bli något helt nytt och annorlunda. Jeff Marx säger att han tror att den kommer att bli riktigt, riktigt rolig.

söndag, juni 25

Filmrecension| Gökboet

Gökboet / One Flew Over the Cuckoos Nest

Regi:
Milos Forman Manus: Bo Goldman & Lawrence Hauben baserad på roman av Ken Kesey
Medverkande: Jack Nicholson, Louise Fletcher, William Redfield, Brad Dourif


Baserad på Ken Keseys samhällskritiska bästsäljare, lyckades den här filmen kamma hem 5 Oscars av nio nominerade.
Jack Nicholson spelar Randle McMurphy, en stökig man som lyckas att undgå fängelse för att istället hamna på mentalinstitut, i tron att det är lättare att avtjäna sitt straff där. Institutet visar sig vara betydligt striktare än vad McMurphy hade räknat med. Bara en sådan sak som att det är förbjudet att se på basebollmatch på tv hade inte McMurphy precis räknat med.

Inte helt oväntad stökar McMurhpy snart ned den vanliga dagordningen. Han lär de andra intagna att spela kortspel, tar dem ut på en båtutflykt och annat som sjukhuspersonalen inte uppskattar. McMurphys Nemesis är sjukvårdaren Mildred Ratched, (spelad av en alldeles förträfflig Louise Fletcher) då hon hela tiden tycks sätta käppar i hjulet för McMurphy. Med sin stenhårda attityd blir det just Ratched som vi filmtittare kommer att hatälska. Egentligen är hon en god kvinna som bara gör sitt jobb, men det är ändå svårt att inte bli förbannad på henne.

Bland de andra intagna finner vi Billy Bibbit, spelad då av en mycket grön Brad Dourif. Bibbit är en ung grabb med stamningsproblem och ett större intresse för det motsatta könet.
Charlie Cheswick (Sydney Lassick) som har väldigt lätt för sig att ta till gråten, Geniet Harding (William Redfield) med grova sociala problem, dövstumme indianen Bromden (Will Sampson), aggressiva Taber (Christopher Lloyd) och den ständigt positiva och korkade Martini, spelad av en grön Danny DeVito.

Med ett sådant persongalleri är det som upplagt för en hel del knasigheter. Och det är något vi också bjuds på i stor mängd. Ibland är det nästan lite sorgligt att man skrattar åt de här personerna, för om man tänker efter är de ju alla inspirerade av riktiga personer.
Under all komiken fördöms samtidigt den psykiatriskavården, som inte respekterar det mänskliga värdet. Det är inte ofta man ser en film som både lyckas vara rolig som allvarlig.

Milos Forman, Jack Nicholson, Louise Flethcer fick de Oscar för bästa regi, bästa manliga huvudroll, samt bästa kvinnliga bi-roll. Brad Dourif var nominerad för bästa manliga bi-roll. Riktigt synd att han inte fick den Oscarn eftersom att det är något han verkligen förtjänar för sin rollprestation.

Gökboet är en film som jag tror alltid kommer att kännas lika aktuell!

8/10 - mycket bra!

sex: 1 våld: 2 humor: 3 spänning: 3 hjärna: 4 hjärta: 4

Filmrecension| Ed Wood

Ed Wood (1994)

Regi: Tim Burton Manus: Scott Alexander, Larry Karaszewski baserad på roman av Rudolph Grey "Nightmare of Ecstasy".
Medverkande: Johnny Depp, Martin Landau, Sarah Jessica Parker, Bill Murray


"Ed wood" är en biografi på den lite udda figuren Edward D. Wood (1924-1978), som brukar ses som världens sämsta regissör genom tiderna. I Filmen får vi bland annat se hur det gick till när Ed Wood filmade Glen or Glenda och Plan 9 from Outer Space (som man brukar säga är världens sämsta film). Johnny Depp gör en fenomenal gestaltning av den excentriske Ed Wood.
Wood hade en lång vänskap med legenden Bela Lugosi (1882- 1956), som kan synas i flera filmer av Wood. Martin Landau gör en nästan skrämmande lik gestaltning av Lugosi. Han gör det så bra att han vann en Oscar för bästa manliga bi-roll 1995, en väl värd Oscar om du frågar mig.

I filmen framställs Ed Wood som en väldigt impulsdriven person som gillar att klä sig i kvinnokläder och inte är någon perfektionist när han gör film, det ska gå snabbt framåt helt enkelt. Hans största dröm är att bli nästa Orson Welles.

Ed Wood må ha gjort en hel del skit filmer, trots ett sådant ondskefullt dåd verkar det som att Wood hade ett gott hjärta (chock!). Tim Burton måste i alla fall ha sett det hos honom. Burton var väldigt intresserad av att göra filmen då han kunde finna likheter mellan honom själv och Ed Wood. Bland annat var vänskapen Burton hade med Vincent Price (innan denna gick bort) väldigt lik den vänskap Wood och Lugosi hade. När Wood träffar Lugosi för första gången är han långt nere i karriären och köper droger för alla sina pengar. Wood var förmodligen den som räddade Lugosi från att knarka ihjäl sig.

Sammanfattningsvis är det här en film man blir glad över att se, samtidigt som den är lite sorglig, just för att Wood verkligen tror att det han gör är bra, men är inget som går hem hos publiken.

7/10 - bra film

sex: 0 våld: 0 humor: 3 spänning: 2 hjärna: 3 hjärta 4

torsdag, juni 22

Filmrecension| Terminator

Terminator (1984)

regi:
James Cameron manus: James Cameron & Gale Anne Hurd
medverkande: Arnold Schwarzenegger, Michael Biehn, Linda Hamilton


Arnold Schwarzenegger är en mördarrobot från framtiden, tillbakaskickad till år 1984 för att döda Sarah Connor (Linda Hamilton). Michael Biehn spelar Kyle Reese med uppdraget att skydda Sarah, även han är från framtiden.

Vem har egentligen inte sett den här 80-talsklassikern? Med dess enorma budget och Camerons perfektionist är det här en film som ännu idag kan kännas häpnadsväckande. Terminator är tillsammans med Die Hard actionfilmernas actionfilm. Det finns ingen plats för fjantiga one-liners som så ofta dyker upp i dagens actionfilmer, Ingen vedervärdig hiphop som bakgrundsmusik eller någon skränig metalmusik. Utan här är det egen kompenserade låtar som gäller.

När Terminator kom ut, var det utan tvekan en av de mest brutala och actionladdade filmer någonsin. Även idag är Terminator högst upp på tron när det gäller actionfilm, i alla fall om du fråga mig =)

Lite kul kuriosa: O.J. Simpson var först tänkt att spela Terminator, men producenterna ansåg att publiken inte skulle kunna tro att Simpson skulle kunna vara en kall blodig mördare, att han var alldeles för snäll helt enkelt. Haha det kallar jag humor ^^

8/10 - mycket bra

sex: 1 våld: 3 humor: 2,5 spänning: 5 hjärna: 3 hjärta 2

Filmrecension| Nybyggarna

Nybyggarna (1972)

Regi:
Jan Troell Manus: Bengt Forslund baserad på roman av Vilhelm Moberg
Medverkande: Max von Sydow, Liv Ullman, Eddie Axberg, Pierre Lindstedt, Allan Edwall, Monica Zetterlund


Nybyggarna fortsätter där Utvandrarna slutar.

Vi får bekanta oss med Karl-Oskar och hans familjs vardagliga liv i Amerika. Efter den första vintern dyker flera svenska upp och ett litet samhälle börjar etableras. Samtidigt beger sig Robert och Arvid till Kalifornien för att pröva på guldgrävarlyckan.

Nybyggarna skiljer sig inte så mycket från Utvandrarna stilmässigt. Vilket är lite trist då resultatet inte alls blir lika intressant den här gången. Stundtals är Nybyggarna dessutom olidligt seg. Speciellt avsnittet då de visar Robert och Arvids resa, här snackar vi om 20 minuter utan någon som helst dialog.

5/10 - sisodär

Filmrecension| Good Morning, Vietnam

Good Morning, Vietnam (1987)

Regi:
Barry Levinson Manus: Mitch Markowitz
Medverkande: Robin Williams, Forest Whitaker


Goodmorning Vietnam är väldigt löst baserad på RadioDJ:n Adrian Cronauer (spelad av Robin Williams), som blev populär bland de andra i militären för sitt ”Goooooooooooooodmorning Vietnam” och för rockmusiken han spelade. Han var även en motståndare till kriget, något som han i verkliga livet inte uttryckte i radion men som han mer än gärna gör i filmen. I filmen går Cronauer sin överbefälhavare på nerverna då han ofta trotsar dennes order och driver med de högre hönsen. Bland de andra soldaterna blir hans genast populär pga. sin svidande satir. I verklighet var Cronauer inte alls så som han framställs i filmen. Men det här är heller ingen biografi, så det är något man lika gärna kan bortse. Cronauer förälskar sig i en vietnamesisk kvinna, och för att lära känna henne bättre blir han vän med hennes bror.

Mycket tackvare Robin Williams är det här en väldigt rolig film. Många scener med honom har man improviserat fram. Speciellt scenerna då han talar i radio och när de spelar softboll. På ett skickligt sett lyckas Barry Levinson även blanda in en hel del dramatiska scener. På ett ställe i filmen visas det upp en massa bilder på bombanfall och avrättningar, till bakgrundsmusik har man valt Louis Armstrongs "What A Wonderful World”, resultatet blir riktigt snyggt.

Tyvärr lider Goodmorning Vietnam av en hel del Hollywood dramatiseringar. Bland annat så är många av nyckelkaraktärerna väldigt stereotypa, det märks direkt vilka vi ska gilla/ogilla, (Obs! Spolier!) men värst av allt är nog scenen då Cronauers överbefälhavare medvetet skickar Cronauer för att dö, på en väg belägrad av Vietcong, bara för att han ogillar Cronauers radioprogram och vill ha bort honom! Är inte det lite väl överdrivet om något? (End of spoiler)

Hursomhelst är Goodmorning Vietnam en charmig komedi som helt klart är sevärd.

6/10 - rätt bra

tisdag, juni 20

Hultsfredsfestivalen 2006

I söndags kom jag hem från Hultsfredsfestivalen, genomförkyld och värk över hela kroppen. Hela gårdagen ägnade jag åt att sova och vila upp mig så mycket som möjligt. Nu när jag äntligen har fått tillbaka krafterna tänkte jag skriva ett kort sammandrag av Hultsfredsfestivalen 2006.

På tisdag eftermiddag anländer jag till området tillsammans med min flickvän och Stefan. Vi slänger upp våra tält och ägnar resten av kvällen till att bekanta oss med området och leta upp alla de andra Ronneby-borna

Onsdagen gick åt till att utforska staden Hultsfred, vilket gick väldigt snabbt :P Sedan dök även Fredde, Jimme och Maria upp, då var det bara till att hjälpa de också att etablera sig.

Torsdagen öppnades grindarna in på festivalområdet. Första bandet som Johanna och jag såg var Editors på skitscenen Atlantis. Det var inte så mycket folk där, så det var inga problem med att få plats under tältet. Editors var helt okey, jag har aldrig lyssnat på de förut, med de rockade på bra.

Efter Editors var det punkgruppen Gogol Bordello på samma skitscen som gällde. De levde verkligen upp till mina förväntningar, de var precis så galna som jag har föreställt mig att de är. Klart den näst bästa konserten på Hultsfred som jag såg, även om de råkade vara på en av de mindre scenerna och inte hade en massa spektakulära specialeffekter.

Vi stannade kvar vid Atlantisscenen, eftersom inget annat bra spelades någonstans, och såg på norska pop-rock bandet Kaizers Orchestra. Inte mycket att säga om de, mer än att de var svängiga och hade en skön attityd.
Efter det prövade Johanna och jag oss på ett riskkort. Vi valde att se Quit your dayjob (på näst minsta scenen) istället för att se på Soulfly. Med facit i hand borde man ha valt att se på Soulfly istället. Visst är Quit your dayjob väldigt speciella (beskiver sig själva som vuxendamp), men det är svårt att avgöra om det vi såg på verkligen var bra, eller om det bara var fånigt :P

Kl 21.00 var det förstås dags för fotbollsmatchen mellan Sverige och Paraguay. Där snackar vi om riktigt underhållning, det var en mäktig känsla att se på fotboll med så många människor samtidigt (har aldrig vart på en stadium :( ), och Sverige vann förstås.

Within Temptation var nästa band. Jag och Johanna satt långt bak i gräset och käkade på en varsin fallafel. Första gången jag såg Within Temptation, var på SRF 2005, då blev jag inte vidare imponerad av dem. Men på Hultsfred var de betydligt bättre. Kanske för att sommarmörkret förhöjde stämningen och att de hade en betydligt större scen och bättre ljud den här gången. De var med andra ord mer än godkända.

The Cardigans satt jag och halvsov till. Tyvärr Nina, men du är alldeles för tråkig. Låtvalen var väl okey och fint lät det, men Nina vara så attans tråkig >_<.

The Sounds blev sista bandet för dagen, kan inte säga att jag tyckte att det var en särkilt bra show, men flickvännen gillade det i alla fall.

Fredagen träffade jag på Nofx och Shako från omfilm. Två sköna snubbar som dessutom bjöd mig och Johanna på soppa ^^. Inte allt för dumt eftersom att vi mest bara hade ätit en massa torra kex och morötter.
Vi drog oss mot Atlantisscenen för att se på Snook vid 3-tiden. Men det var helt värdelöst, alldeles för mycket folk och helt omöjligt att ens se scenen. Ljudet vid Atlantisscenen suger ju dessutom, det enda man kunde höra från vår plats var basen. En känga utdelas till Hultsfredsplanerarna.

Vi (Jag, Johanna, Nofx & Shako) drog vidare till Hawaii scenen för att se på Lou Reed. I den gasande solen var det riktigt skönt att lyssna på en sådan avslappnad och tillbaka lutad person som Lou Reed. Showen var kanske lite väl seg, men det var skönt att vila upp sig från gårdagen. Dessutom hade jag dragit på mig en sådan jävla kramp i högra foten, som stundtals gjorde det svårt för mig att gå. Vi skildes från Nofx och Shako och drog vidare till pampas scenen för att se på Gnarls Barkley. Det var ca 10-12 snubbar med vita rockar som uppträdde. Fullsmockat med folk i publiken var det också, men efter att de hade kört låten ”Crazy” såg det ut som att många drog iväg. En av de bättre showerna på Hultsfred var det här i alla fall.
Näst ut var The strokes på Hawaii scenen som även de rockade loss. HIM blev sista bandet för mig och min flickvän att se. Jag upplevde den showen som väldigt dålig. Har egentligen aldrig varit så förtjust i HIM.
Babyshambles orkade vi inte se, kanske lika bra det då de blev jävligt försenade.

Lördagen inleddes med Dia Psalma 13.00. Tyvärr var det på Atlantis scenen och pga det blev showen inget vidare. Riktigt orättvist mot gruppen då de är väldigt bra. Ännu en känga utdelas till Hultsfredplanerarna. Deppiga efter uppträdandet drog vi och badade. Eller rättare sagt de andra (Fredde, Jimme, Maria) badade då min krampade fot inte tillät det.
16.15 var vi på plats vid Hawaii scenen för att se på Timbuktu. Skön show, även om jag somnade :p.

Stone Sour missade jag medvetet då jag visste att det inte skulle vara någon idé att se dem då de spelade på Atlantisscenen. Istället laddade vi upp oss inför kvällen.
21.30 var det dags för Kent på Hawaii scenen. Och jag måste säga att jag blev lite imponerad på deras framträdande. Jag är inte ett dugg förtjust i deras låtar, men de var bra live och jag hade i alla fall inte tråkigt. Dessutom bjöd de på 4 eller 5 extra nummer, vilket förstås inte alls är dåligt. Detta medföljde dock att man missade mycket av Backyard babies uppträdande, men de har jag sett förut så jag bryr mig inte.

00.00 började det som jag sett fram emot mest under hela festivalen, nämligen gudarna In Flames. Hela tiden hade jag i bakhuvet hur jävla bra de var på SRF 2004. Faktiskt den bästa show jag hade sett fram till nu, då de lyckades att överträffa sig själva. Med en större scen, mera pyro, längre speltid, blev det en satans headbangings fest. Helt omöjligt att stå still till låtar som Pinball map, Cloud Connected och alla de andra underbara klassikerna. Några nya låtar lyckades de också klämma in. Mitt enda klagomål är att de inte spelade Food for the gods. Men allt kan man ju inte få :/

Kvällens och festivalens sista band Lordi, kändes tämligen mesiga jämfört med In Flames. Det var kanske en miss att placera dem direkt efter In Flames. Men det var kul att se de här omtalade ”schlagerstjärnorna” live. Tyvärr var schlagervinnarlåtens uppträdande inte lika mäktigt som det var i Eurovision. De hade väl blivit tvungna till att begränsa pyroeffekterna, precis som In Flames hade blivit tvungna till, pga det torra gräset.

Jag och Johanna drog därefter hem för att sova i våras egna sängar.

Sammanfattningsvis var Hultsfredsfestivalen en lyckad festival. Satans varmt och soligt vilket både ha vart jävligt skönt och jobbigt. Kläderna sina var grå efter allt damm när man kom hem, och ens plånbok är förstås tom nu :(

Topp 5:

1. In Flames 5/5
2. Gogol Bordello 3,5/5
3. Editors 3/5
4. The strokes 3/5
5. Gnarls Barkley 3/5


måndag, juni 12

Intresse nytt| Korn ställer in hultsfred

SATAN OCKSÅ! Hur ska det gå med Hultsfred nu? Korn, bandet som jag såg fram emot att se allra mest har ställt in! Anledningen är att Jonathan Davis har dragit på sig någon jävla blodsjukdom som har bildats genom en allergisk reaktion på hans medicin. Givetvis är det trist för honom, men det är satans trist för oss också som hade sett ifram emot det här.
Krya på dig Davis.

Ska man se det från det ljusa hållet kan jag iallafall se hela matchen mot Paraguay nu, utan något avbrott för att se på Korn.

Läs mer om Korn och sångarens sjukdom på aftonbladet

Filmrecension| The Descent

The Descent / Instängd (2005)

Regi:
Neil Marshall Manus: Neil Marshall
Medverkande: Shauna Macdonald, Natalie Jackson Mendoza, Alex Reid, Saskia Mulder, Nora-Jane Noone


Sex äventyrliga kvinnor, varav en av de just har förlorat sin man och dotter, träffas för ett nytt äventyr. Den här gången ska de utforska en grotta, som i början inte alls tycks vara några som helst problem. Väl nere i grottan finner de snart att de inte är ensamma och att utgången är blockerad…

The Descent inledds lite tveksamt, men så fort vi hamnar nere i grottan börjar spänningsmomenten att staplas på varandra. Efter första olyckan och paniken börjar sprida sig i sällskapet sitter man verkligen som på nålar. Känslan att vara instängd långt under jord och att inte veta om det finns någon annan utgång, skulle kunna få vem som helst att bryta ihop. Spänningen är enorm och när det sedan visar sig att det finns en eller flera varelser i grottan blir det bara ännu mer spännande, till en början. Varelserna var som jag tidigt befarade just de som skulle sabba filmen. De känns skrämmande och mystiska i början, men blir sedan bara tråkiga hoppande icke-skrämmande animationer. När sedan tjejerna i slutet beter sig som om de vore superkvinnor blir det bara löjligt. Från att vara en suverän klaustrofobisk skräckrulle till att bli en fånig Buffy the vampire slayer – wannabe.

(Innehåller spoilers!)
Varelserna är för den delen också väldigt tveksamma. De har klor, men glömmer bort att använda dem då de är i närstrid med hjältinnorna. De har tänder som är lika raka och fina som hos oss, vilket är konstigt om man är en köttätare? Det här är egentligen bara små detaljer, och inget som skulle påverka filmens slutgiltiga betyg avsevärt.
(end of spoiler)

Det som får mig att ge The Descent ett så lågt betyg, fastän att den faktiskt är ganska så skrämmande, är just hur det hela spårar ur i slutet. Väldigt tråkigt, då det faktiskt hade kunnat vara en riktigt bra film :(

5/10 - sisodär

Filmrecension| Dinner Rush

Dinner Rush (2001)

Regi:
Bob Giraldi Manus: Rick Shaughnessy & Brian S. Kalata
Medverkande: Edoardo Ballerini, Danny Aiello, Kirk Acevedo



Den här filmen utspelar sig under en kväll på en italiensk restaurang i New York, en kväll som är extra hektisk. Restaurang ägaren Louis (Danny Aiello), har just fått reda på att hans vän har blivit mördad av två gangsters. Samma gangsters dyker sedan upp på restaurangen för att kräva pengar av en köksanställd, Duncan (Kirk Acevedo), som har stora spelskulder hos de båda gangsterna. Duncan har nästan en far och son relation med Louis, och ber därför denna om hjälp. Restaurangen som Louis äger drivs av hans son Udo (Edoardo Ballerini), en ung man med stora framtidsförhoppningar och som har infört det senaste inom mattrenden i restaurangen, något som hans far Louis inte är så glad över, då han anser att de endast ska servera gammal hederlig italiensk mat, dvs. Pasta och köttbullar.
Fler personer som vi kommer att få träffa på i restaurangen, är en konstkritiker med en mycket negativ attityd, två matkritiker, varav en av de har Udo haft ett sexuellt förhållande med, och Udo’s flickvän Nicole som strular med Duncan. Låter det rörigt?

Något som jag gillar bäst med den här filmen är hur man lyckas att fånga den stressiga atmosfären som råder i restauranger. Kunder som aldrig blir nöjda, en chef som skäller på en för det minsta lilla och annat oplanerat djävulskap. Alla de olika personligheterna är mer eller mindre intressanta. Mest tyngd läggs det på Louis och Udo. Udo som springer mellan kök och gäster för att försöka hålla så god ordning som möjligt, och Louis som får jobbiga gangsters efter sig.

Dinner rush är en trevlig film med ett litet oväntat slut. Annars känns det som den typ av film som man glömmer bort ganska så snabbt.
En sak som är säker med den här filmen, är att man blir jävligt sugen på mat :P

6/10
- helt okey =)

Filmrecension| The Hills Have Eyes

The Hills Have Eyes (2006)

Regi:
Alexandre Aja Manus: Alexandre Aja baserat på manus av Wes Craven
Medverkande: Aaron Stanford Kathleen Quinlan Vinessa Shaw m.fl.



Familjen Carter är på väg till Kalifornien i sin husbil, men får punktering mitt ute i öknen och tvingas att stanna. Familjen som inte anar de faror som hotar, sprider sig för att finna hjälp, samtidigt som ett gäng mutanter med en uppenbar fallenhet för kannibalism omringar familjen.

Det här är en ganska töntig men samtidigt rätt så underhållande film. Splatter och goreeffekter finns det gott om, men däremot hjärna finns det inte alls mycket av. Precis som i så många andra skräckfilmer beter sig våra hjältar sig som idioter då det krisar. Istället för att försöka fly sätter man sig i ett hörn och skriker, man lämnar gruppen alldeles ensam för att undersöka ett mystiskt ljud eller så håller man inne med information för att ”skydda” de andra. Men The Hills Have Eyes är inte helt botten. Den blir faktiskt väldigt spännande mot slutet och när en av familjemedlemmarna äntligen lyckas att ta ut sin hämnd på en av mutanterna sitter man i sin fåtölj och jublar.

Alexandre Aja, som gjort bland annat Switchblade Romance, är bra på att bygga upp kuslig stämning, men det är tyvärr inget man märker av i den här filmen, då skräcken mest bestod av billiga chockeffekter.

Helt enkelt en film som lämpar sig för fredagsunderhållning, men inte mer än så.

4/10 - inte så bra

söndag, juni 11

Filmrecension| Chinjeolhan geumjassi

Chinjeolhan geumjassi/Lady Vengeance (2005)

Regi: Chan-wook Park Manus: Seo-Gyeong Jeong & Chan-wook Park


Geum-ja Lee blev vid 19års ålder falskt anklagad för kidnappning och mord på en liten pojke. Nu, tretton år senare, tänker hon ta sin hämnd mot den riktige mördaren med hjälp av andra intagna som hon delade cell med.

Jag kan börja med att säga att Lady Vengeance inte levde upp till de förväntningar som jag hade på den efter Chan-Wook Parks underbara Oldboy. Men det betyder förstås inte att Lady Vengeance på någotvis är dålig, men den är inte heller så suverän som Oldboy. Det som saknas är de adrenalinframkallande scenerna som finns i Oldboy. Det finns ingen scen i Lady Vengeance som motsvarar scenerna i Oldboy, t.ex. då Dae-su drar ur tänderna på den man som har hållit honom instängd, en tand för varje år. Inte heller finns det någon scen som motsvarar den enormt grymma korridorsfajten i Oldboy där Dae-su slår skiten ur ett dussintal skurkar med en hammare. Och inte heller finns det någon grym sluttwist som i Oldboy.
Lady Vengeance är mer lik första filmen i hämndtrilogin: Hämnarens resa, med sitt stillsamma tempo och flera personer involverade i storyn.
Eftersom att ingen av filmerna i trilogin är vidare lika varandra så bör man ge Lady Vengeance en chans även om man inte tyckte om de andra två.

Yeong-ae Lee som spelar Geum-ja är riktigt grym. Min-sik Choi som spelade hjälten i Oldboy spelar här skurken som Geum-ja tänker ta ut sin hämd på. Båda är de suveräna!

Personligen hade jag hoppats på betydligt mer från den sista filmen i trilogin.

6/10 - helt okey

Intresse nytt!

Nu när det är så varmt och skönt ute och fotbolls VM är här, hinns det inte med så mycket filmtittande. Jag har faktiskt bara hunnit se två filmer på hela helgen! Jag vet, det är nästan oförlåtligt, men under de förhållandena som råder hoppas jag att folk kan ha lite överseende med det.
Den här helgen har annars varit helt perfekt, förutom en sak. Att vi spelade 0-0 mot Trinidad och Tobago, det kanske sämsta laget i VM! Riktigt besviken och frustrerad var man efter den matchen. Sverige har spelat dåligt på träningsmatcherna, men jag trodde faktiskt att vi skulle få se ett par stycken mål i alla fall. Den enda som skötte sig bra i matchen i det svenska landslaget var målvakten.
Nu har jag verkligen inga förväntningar inför kommande match mot Paraguay. Ärligt talat så tror jag att det kommer att gå åt helvete :(

torsdag, juni 8

Filmnyhet| Dessa jävla remakes

I helgen tittade jag på Battle Royale med min flickvän. Efter filmen sa jag tilll henne att det är konstigt att det inte har kommit en amerikansk remake på filmen ännu, eftersom att amerikanarna gör remake på alla andra framgångsrika asiatiska filmer.

Satt just och spanade efter senaste nytt i filmvärlden. Det var då jag såg det otroligt skrämmande och samtidigt lite skrattretande nyheten. Nu har alltså
New Line Cinema köpt rättigheterna till att göra en remake på den japanska våldsorgien.

Bara för ett kort tag sedan läste jag dessutom att De sju samurajerna kommer att göras om. Och den här gången är det faktiskt japanarna själva som hakat på den amerikanska trenden.

Remakes är konststöld!

Intresse nytt!

Irritationsbloggen är nu uppe, där jag kommer att skriva om lite olika saker som gör mig förbannad. Det kan bli lite förvirrande med politiska tankar tillsammans med filmrecensioner, därför skapade jag ytterligare en blogg.

Den här bloggen kommer att fortsätta vara the number one. Och jag kommer antagligen skriva ett litet "intresse nytt" inlägg varje gång jag postar något nytt i irritationsbloggen.
Enjoy!

Klicka här

onsdag, juni 7

Filmrecension| Walk the line

Walk the line (2005)

Regi:
James Mangold Manus: Gill Dennis & James Mangold baserad på biografi av Johnyy Cash
Medverkande: Joaquin Phoenix Reese Witherspoon



Joaquin Phoenix gestaltar legenden Johnny Cash, som gick från att vara en fattig bomullsplockare till att bli en rockstjärna på väldigt kort tid. Han blev känd för sin djupa, distinkta röst, det speciella boom-chicka-boom-soundet, sin mörka klädstil och framtoning. Den här filmen handlar i stora drag om Cashs uppgång och nedgång, samt hans livslånga kärlek till June Carter, spelad av Reese Witherspoon.

Joaquin och Witherspoon ägnade sex månader åt att likna orginalen och låta som de. Båda är vidrigt lika orginalen. Joaquin rör sig precis såsom Cash gjorde på scenen och hans röst är väldigt lik. Witherspoon som jag av någon konstigt anledning alltid har avskytt (säkert pga Legally Blond *usch*) är minst lika bra som Joaquin på att imitera. Båda är de värda en Oscar.

Det som är lite tråkigt med Walk the Line är att det känns som att man har sett den förr. Det är det vanliga upp och nedgångsfallet i karriären, för att sedan gå upp igen. De som jämför den med fjolårets Ray med Jamie Foxx har därför all rätt att jämföra de båda filmerna.
Det är framförallt musiken som gör att den här filmen är bättre än Ray, enligt mig.

Jag gillar inte avsnittten då Cash är med sin far. Det blir en massa tramsiga metafor och moralkaka snack som exempelvis "You are nothing! You got a big empty house, children you don't see, big ol' expensive tractor stuck in the mud, You got nothing!"

I filmen kan det framgå att Cash fick det bra efter det att sluttexten ploppar upp. Men hans liv var en ständigt upp och nedgående bergochdalbana.




6/10 - helt okey

Waylon Payne ska också ha lite cred för sin enastående Jerry Lee Lewis gestaltning.